Jag landar lite, jag är tillbaka på mitt café och stirrar ut över en för tillfället tom lokal. Klockan är fem minuter efter öppning och ingen klandrar tomheten. Det är jag, servitriserna och ni. Funderar mycket på Avskriven, vad som passar in här och hur jag ska formulera mig för att ni ska nå en form av spontanklimax genom mina ord och beskrivningar.
Jag tar ett ord, vilket som helst i mängden, suddar ut och tar ett nytt... och suddar ut. Såhär håller jag på, en, två och tre gånger, hittar inte rätt. Tänk er att ni kommer upp för en vindstrappa och inte hittar rätt knapp till belysningen, ni fumlar, drar med handen över väggens yta och hittar inget. Mörkret närmar sig med bestämda steg och vore det inte för ljuset som tränger in från nedanvåningen hade ni inte vågat stå kvar där på trappavsatsen. Ni känner att väggen är inget annat än en oslipad regel och en liten träflisa trillar av och tränger in genom ert skinn. Nu sitter den där, djupt in. Den irriterar, naggar, svider och man vet att det kommer krävas mycket finlirande och tålamod för att få dess hullingar att lämna fingrets yttre skikt.
Just där står jag, i mörkret och fumlar, letar efter ljuset och får en träflisa i fingret. Avskriven står i kronisk träda på ett sätt som jag inte tycker om. Jag har inte ens tagit ett tillfälligt förväl av er som regelbundet tittat hit trots det att jag bara skrivit en gång var tredje månad. Jag beundrar ert tålamod, jag vill vara som ni. Istället tröttnar jag, sträckläser mina gamla opublicerade textdokument om allt från tågstationskärlek till politiska debattartiklar. Inser att det som en gång var Avskriven är inte längre där.

Jag, Avskriven, Erik, sträcker vördnadsfullt fram en hand och gör nu det som aldrig skulle hända. Det är dags för Avskriven att avskrivas. Frukta ej, på tredje dagen uppstår han, vigd att stå bredvid den bok som håller på och att ta form. Avskriven kommer i bokform, under annat alias och med blad för blad indränkta i en nyans av ödmjukhet kontra självsäkerhet. Jag tänkte låta er läsa inledningen av boken, det kommer således att bli mitt sista inlägg här.

Jag står ödmjukt på knä inför er och sträcker upp händerna mot er likt ett litet barn som vill bli buret. Det här är slutet på något gammalt, men början på något nytt och mycket större. Jag hoppas ni följer med för nu går bussen och jag vill inte missa den.

/Avskriven - Avskriven...

Klockan är strax efter sju på morgonkvisten. Solens strålar har precis börjat torka upp nattens dagg i träbänkarna utanför stationen i Hässleholm. Jag sitter med morgontröttheten väl påtaglig i ögonen och en dator i knät, mitt i några av solens varmaste och skönaste strålar, njuter av faktumet att sitta ute den förste september utan att frysa.

Runt omkring mig rusar människor, ett virrvarr av människor. Känner en glad samvaro med pendlaren, även om jag inte är i närheten så stressad som han eller hon är. Vi har den slikt klädda affärskvinnan som ska på något viktigt möte klockan nollåtta.nollnoll. Vi har den morgontrötte skolpendlaren som kammat sig med elvispen och borstat tänderna med toalettborsten, tanten med hatten, mannen i kostymen, mannen utan kostymen och flickan som gått handel och köper pressbyråkaffe utan att dricka kaffe. Hon hade nog kunnat betala fullpris för bara koppen. Alla är vi samlade och Metros behållare börjar gapa mer och mer tom. Plötsligt hör jag en röst avbryta en pendlare mitt i sin fasta och bestämda gång mot rulltrapporna med ett förnämt och förlåtande 'ursäkta'. Det är en äldre dam som precis kommit med tåget från Stockholm och undrar var man skulle kunna sätta sig och äta frukost. Fröken pendlare är märkbart irriterad av situationen, sånt här har hon inte tid med, det måste ju tant Elsa förstå. Jag ser henne peka på ett håll och säga med bestämd röst 'åt det hållet' för att sen lugnt bara gå där ifrån. Min tankeverksamhet sätter igång direkt och jag undrar var den unga damen menar. Trots all min café-erfarenhet har jag aldrig sett att där är ett café på det hållet. Inser här att den unga damen inte bryr sig, för henne är det viktigare att hinna in på pressbyrån, köpa sin latte och hämta sin Metro som hon ändå bara kommer lägga i ett säte utan att ha läst den.
Jag blir irriterad och vill putta vederbörande framför en buss. Det vore förskräckligt att stanna upp för fem sekunder och besvara damens fråga med ett 'gå bara rakt över gatan på andra sidan stationen så har du ett café där'. Istället låter vi damen irra runt i en stad hon inte känner till, dra henne åt fel håll på ett par höftledskulor som kanske inte alls lämpar sig för kilometerlånga promenader. Allt för en latte och en metro.

Det märks att semestern är över, och folk har inte gängat sig rätt än men gör tappra försök att för varje dag som går bli en vardagsrutin rikare. Folk tittar ner i marken, är fokuserad på sin sak och sitt mål för dagen, må fan ta den som bryter gängse antisociala beteende. Damen står kvar, förvirrad och lite skamsen för att ha stört någon. Jag plockar snabbt ihop mina saker, går fram till damen och säger att hon kan hänga med mig så ska jag visa henne till ett bra fik. Hon skiner upp och den skamfyllda uppsynen är som bortblåst. Bodil heter hon. Snälla, rara och söta Bodil, hoppas du ska trivas. Nu vet du iaf var fiket ligger...

/Avskriven

Hon sätter sig ned på katedern med pekpinnen i handen. Gissningsvis är hon i nedre medelåldern och fortfarande relativt ny i gemet. Ämnet som diskuterades var 'stress' och vardaglig press i samhället. Röster runt omkring i klassrummet utbyter frenetiskt historier på ett nästan anarkistiskt vis. Till en början var det enkelt, de räckte upp händerna för att få pekpinnen vänd mot sig själv och således få grönt ljus för att tala. Vi är förbi det stadiet, för längesedan. Jag märker att mitt i all den här röra av röster börjar klassrummets puls höjas, orden blir hårdare och åsikterna mer bestämda och utelämnande. Det som från början pseudonymiserades med ''en jag känner'' eller ''en kompis till mig'', har nu blivit ''mitt ex.'' eller ''min sambo''.

Många och olika är historierna, men en sak är säker, de som berättar är samkönade, de är kvinnor. De gnider sina geniknölar och hävdar sin rätt som kvinna. Förkastar mannens kunskaper gällande omvårdnad, samliv och åtaganden. Allt är mannens fel. Lynchstämningen är påtaglig, den har anlänt och jag förbereder mig för krig.

Mitt i vimlet av glåpord, klyschor och ovett sitter jag, penisen bland hermelinerna. Malplacerad likt en sten i knäskålen sitter jag där på min stol och chockat lyssnar, funderar, plitar stolpaktigt och analogt ned mina reflektioner i min svarta lilla bok. Klockan tickar och det går dryga trettio minuter av denna smutskastning. Jag har börjat småskratta för mig själv men fortsätter hålla mig tillbakadragen och tyst. Jag väntar på att rätt sinnesstämning ska uppdagas, väntar på att rätt nyans av irritation och hetskhet ska impregnera både pöbeln och rummet.

Jag fäster nu min blick mot katedern, jag känner mig redo. Möter kvinnans blick, ni vet hon på katedern. Utan att jag behöver räcka upp min hand pekar hon på mig med pekpinnen och säger ''antar att du inte tänker sitta tyst längre...''. Det var mitt gröna ljus, det var mitt startskott. Det kändes lite som en dålig triss-reklam, det hände plötsligt.

Jag är tyst som en mus och lägger ihop min bok. Tar tag i bordskanten och för mig och stolen bakåt en bit och reser mig upp. Sakta går jag fram mot katedern och tystnaden i klassrummet är för första gången på två timmar total. Jag känner där i min pilgrimsfärd mot katedern hur jag sakta men säkert tar över makten i klassrummet och får kjoltygen att känna sig små, väldigt små. Tar pekpinnen ur frökens högra hand, och tar whiteboard-pennan ur hennes vänstra. Börjar med att rätta till frökens felstavning av ordet ''integretet''. Diskret suddar jag ut ett e och ersätter med ett i. Ni vet, sådär snabbt så ingen hinner säga något men precis efter reflekterar och funderar över vad jag egentligen gjort. Vips tog jag över hela klassrummet och nu är golvet mitt. Jag höll en mindre föreläsning om energi och energimissbruk mot petitesser. Att blir man irriterad på femtioelva småsaker en och samma dag, har man inte tillräckligt med energi kvar för att ta itu med de verkligt stora problemen. Det är här stressen kommer, och det är nödvändigtvis inte mannens fel, det är inte evolutionens fel och det är framför allt inte könets fel. Det är upp till var och en att rannsaka, distansera och andas. Ingen ifrågasätter, ingen vågar, kan eller vill. Tystnaden är och förblir total.

Jag tackar fröken för lånet av pennan och pekpinnen. Lämnar tillbaka och går ljudlöst tillbaka till min plats och njuter av lugnet som uppstått i klassrummet.

/Avskriven

-----Mail till DIAB AB, de som står för importen av snusklubban till Sverige-----

Från: Avskriven [xxxx@xxx.xx]
Skickat: den 15 augusti 2009 12:50
Till: info@diablivs.se
Ämne: Snusklubban!

Vill först och främst tacka för en lång och trogen snusklubbetjänst, utan er hade inte min barndom varit sig lik. Jag köper regelbundet snusklubbor fortfarande, och har på senaste tiden lyckats bli besviken.. Inte bara en, utan både tv, tre och fyra gånger.. Där har inte varit snus i klubborna... Det r ju trots allt det som är det 'gottiga'.. Vad har hänt? är det tillfälliga praktikanter som glömt fylla på i 'snusgrytan'? Snälla säg att det är så och att jag kan lugna mig med att det blir bättre till vintern? Jag älskar klubborna och således er, låt mig inte leva i ovisshet om klubbans framtid.. Har det ekonomiska läget präglat klubbornas värld? Snälla säg att det inte är så, snälla..

Vänligast
Avskriven

-----SVAR till Avskriven-----

Från: DIAB AB
Skickat: Fri, 21 Aug 2009 04:48:23 -0700
Till: Avskriven
Ämne: SV: Snusklubban!

Hej Avskriven!
Ursäkta mitt sena svar. Till att börja med vill jag tacka så mycket för de fina orden,roligt att du tycker så. Jag förstår väl ditt bekymmer,klart att det är snuset man vill åt. Denna klubba är till stor del tillverkad för hand så visst kan det bero på vem som portionerar ut snuset. Hursom så skall det inte vara så. Vi har från och till genom åren påpekat detta och det har då blivit bättring. Jag har tidigare denna månad haft ännu en besviken klubbfantast och har därför redan gått ner med en klagan och hoppas på att detta åtgärdas omgående.

Återkom gärna med er adress så att vi kan sända er lite 'gottigt' som förhoppningsvis innehåller mycket pulver tills dess att detta åtgärdas.

Vänliga hälsningar
Regina [Efternamn borttaget]
Diab


-----SVAR från Avskriven-----

Från: Avskriven
Skickat: Fri, 21 Aug 2009 04:59:10 -0700
Till: DIAB AB
Ämne: Re: SV: Snusklubban!

Det är med darr i knävecket och tår i ögonvrån jag ödmjukt bugar för er service, tänk om fler vore som ni. Jag hoppas dock att ni förstår att min klagan inte nådde er för att få mig eftersänt lite 'gottigt', även om jag nu tacksamt och vördnadsfullt ger er min adress..

Mer snusklubbor åt folket!

Ha en fantastisk helg!

Vänligast
Avskriven
[Adress borttagen]

När jag vaknade imorse gjorde kroppen ont, överallt, för att vara mer exakt. Detta har präglat hela dagen, jag kan nu såhär 18 timmar senare känna skav från skinnsoffans sömmar och börjar överväga att förflytta mig till sängen. Känner hur låren klistrat sig fast i soffskinnet på ett sådant sätt som man bara upplever på sommaren. Den där känslan man saknar på vintern men som man avskyr på sommaren. Jag bemödar mig inte med att göra standardkollen idag, vet hur det ser ut utan att ha tittat. Benen är fyllda av blödningar efter både gårdagens och lördagens eskapader, fötterna är svullna och gör ont, ryggen känns sne och förvriden och jag luktar illa. Finns ingen anledning att undersöka det mer noggrant utan jag stapplar ut till köket och tar min medicin för att kroppen ska få vila lite. Lyckas på vägen ut välta ut en kopp te sedan igår kväll och jag bara älskar känslan av skitdag.

Jag kan inget annat än påstå att jag mår som mannen på bilden ovan. Han har fullständigt slagit runt och hamnat i den värsta av situationer. Tänker på hur han mår när han vaknar upp dagen efter, känner att jag inte borde klaga. Jag mår som honom och tänker att jag kan ju ändå skölja munnen när jag ändå har huvudet där nere, så slipper jag åtminstone kräksmaken i munnen när jag vaknar upp, rent symboliskt förståss. Det är väl trots allt så man ska tänka när man nu ska tänka positivt?


/avskriven

Jag kommer ihåg när jag var liten och mamma gjorde fläderblomssaft. Jag avskydde det. Först skulle vi ut och plocka skiten, det tog en evighet bara det. Därefter skulle det fixas med citroner, socker osv osv. för att sen avsluta med det kokande vattnet. Det här var väl iof. inte det värsta med fläderblomssaft, det värsta var trots allt väntandet. Upp till en vecka skulle den där uppkokta röran stå och svalna för att sen silas genom en stor brun-beige tygsil. Som barn var man ivrig, det här med att vänta var en förbannelse, speciellt när det var något man helst ville ha på en gång. Så var det för mig med flädersaften, slutade med att jag hatade den, idag vägrar jag såklart i ren protest, att dricka den.
Nu går jag här, dryga 18 år senare, vankar av och an. Ställs vid en liknande situation, känner ambivalens. Slits mellan stolthet och hunger. Tittar bedjande in i ugnen, diskar lite, städar lite, suckar, tittar lite in i ugnen igen.. önskar det var färdigt.. Pajerna flickvännen gör luktar gott, jag ser formerna och den gyllenbruna ytan där inne genom glasrutan till ugnen. Jag börjar avsky de jäkla pajerna för att inte vara färdiga, jag känner att mina fläderblomskänslor kommer till ytan. Plötsligt börjar jag känna igen mig, resonemang som är underfundigt belysta av stolthet kommer upp och säger 'de förtjänar inte att bli ätna av dig, de där pajerna har tittat överlägset mot dig genom ugnsrutan, de tror sig ha dig runt sitt lillfinger. Visa dig starkare än så! Slit dig från deras järnbeklädda klor och visa din styrka! Förtär dem icke!'.

En dryg evighet senare händer det, flickvännen öppnar djävulsluckan. Pajerna tas ut och fyller ägorna med en himmelsk arom, pajerna skriker av överlägsenhet och jag underkastar mig deras auktoritet direkt. Jag blir fem år gammal igen och äter hetskt upp mina pajbitar likt jag svepte glas för glas med fläderblomssaft. Jag är en förlorad själ i slaget mot väntetid, jag viker mig alltid, det gör jag.
Jävla paj.

/Avskriven

Eller inte. Jag undrar däremot om det ska va så j*vla svårt att INTE skriva om TWITTER? Respektabla teknikbloggar horar ut sina webbsidor åt denna tämligen meningslösa applikation. Ja, det var intressant att läsa om programmet, hur det slog alla rekord och om hur många älskar eller hatar det. Chansen att jag skulle tröttna på någon trendig nyhet innan den självdör är lika stor som att det skulle börja snöa på en välhängd kamelj*vel i Saharaöknen. Det vill säga inte jätteofta ...
 
Gizmodo, TechCrunch, Feber, Mashable, Wired är bland mina favoritbloggar, men jag vet inte hur länge jag ska stå ut med att läsa om nya Twitternyheter varenda dag. Det vore ju idiotiskt att kalla det en fluga då skiten uppenbarligen är här för att stanna. Trots att plågan är relativt gammal är den och allt som faller under dess kategori hett som aldrig förr. Inget kan jag göra förutom att muttra för mig själv när jag försöker scrolla förbi alla förpestade twitternyheter.
 
Jag använder tjänsten, kanske 1-3 gånger dagligen men jag ser det inte som någon sablans essentialitet. Men uppenbarligen är största skaran användare så fruktansvärt desperata efter uppmärksamhet att programmet blivit en löjligt viktig del i deras liv. Därmed är de också intresserade av saker som en twittrande j*vla toalettstol, till skillnad från oss normala människor. Det är ju värre än vilken sommarplåga som helst, jag önskar den en otroligt smärtsam död!
 
Här sitter jag och beklagar mig för er läsare när det plötsligt slår mig. Visst är det ironisk att jag sitter och skriver detta inlägg med tanke på dess innehåll? Resulterar detta i att jag förvärrar epedemin eller gör jag något åt den? Oavsett, allt jag egentligen vill ha sagt är: Kom igen nu för f*n, ge mig nått vettigt att läsa om istället!  
 
Phille

Jag står och väntar på tåget med min pressbyråkopp kaffe i handen. Sippar lite lätt och tänker, skönt det ska bli att sätta sig ner och bara sluta ögonen en sväng. Kommer in på tåget, borstar av sätet jag ska sätta mig på och lyfter i pressvecket på mina kostymbyxor för att det inte ska skrynklas när jag sätter mig. Andas ut. Plötsligt känner jag hur min kropp vänder sig mot mig, jag ångrar bittert att jag drack kaffe ett par timmar tidigare och inser nu att allt kaffe vill ut. Okej tänker jag, det går väl snabbt och smärtfritt. Vinglar bort till toaletten för att uträtta mina behov, in på toaletten och trycker på stäng-dörr-knappen öresundstågen berikats med. Jag sniffar i luften och inser att jag inte är ensam om att ha varit på den här toaletten, plötsligt ställs jag inför två alternativ.

Jag tillhör den väl sammansvetsade skaran män som tituleras 'sittkissare'. Det är precis som det låter, vi sitter när vi kissar. Vi har berikats med en intelligens som lärt oss, att har man två alternativ, väljer man inte det svåraste och jobbigaste. Därför sitter vi.
Jag inser snabbt att de här två alternativen jag tidigare hade att välja mellan, egentligen bara var ett. Det var bara att sucka och ståkissa. Har ni en SUSNING om hur djävulskt jobbigt det är att ståkissa i kostym... Inte? Nej men för all del, låt mig förklara.

Stegar fram till toalettstolen. För bästa möjliga rörelseförmåga hänger jag upp kavajen på en krok. Lyfter motvilligt på locket och knäpper sedan upp byxorna. För att inte få kiss på varken byxor eller skor vill man minska dropprisken och skvättrisken så mycket som möjligt. Vilket gör att byxorna måste ner en bit.. Det är här första delen blir klurig. För att inte de små-säckiga byxorna ska falla ner för långt och nudda det nerkissade golvet måste man därför dra ihop knäna och likt en hockeymålvakt dra fötterna ut till sidorna. Det är viktigt att man här väl avväger avståndet till marken och känner hållfastigheten i tyget så man inte drar sönder grenen. Gött tänker man, nu är vi snart i mål, halar fram snoken och inser... Helvete.. jag borde tagit slipsnål. Det är nämligen som så att anhalt nr#2 i tågtoalettkissarens vardag är att luta sig en bit fram över toalettstolen. Detta medför att slipsen hänger och slänger in vid spola-knappen. Vi vet alla hur mycket äckelpäckel som befinner sig där, alla är inte lika försiktiga. Detta medför alltså att jag måste med vänstran (jag är högerfattad så att säga) kasta upp slipsen över högra axeln.
Där står jag alltså, likt en hockeymålvakt med knäna ihop och fötterna
isär med en slips över axeln, klubban i ena handen och håller mig krampaktigt i den äckliga metallstolpen. Vips, öppnas dörren. Jag tryckte på stänga dörr-knappen, glömde dock låsa. Jag hör ett ansträngt och kvinnligt 'ursäkta' sen ett fibrilt tryckande på stäng-dörr-knappen. Jag känner hur morgonkaffet bara flödar ur mig, jag ler och tänker, fan va skönt det är att vara kille ibland.

/Avskriven

Jag känner mig nästan lite ångestfylld, vet inte vad jag ska skriva. Vad vill folk höra mig berätta om, är det verkligen viktigt det här? Kan jag tillföra något? Kan jag verkligen genomföra det här? Jag får inte vackla, en av oss måste ta kommandot och jobba hårt för det här. Hör Royal Philharmonic Orchestras försteviolinist elegant dra sitt tagel över de välspända stålsträngarna utefter tongången på pappret. Jag släcker den källa till ljus jag har. Fönstret är igensatt av en svart filt för att vara i fred från dagsljuset. Jag kliar mig i min ursäkt till skägg, lutar mig tillbaka och stirrar i taket. Fingrarna ligger stilla i knät, jag fylls utav vällust när låtens klimax infaller. Det tematiska till Schindlers list, något av de vackraste stycken jag känner till. Jag hör hur slagverkssektionen slår på sina timpanis och mäktigt bygger upp låten, andra och tredjeviolinisterna fyller i. Timpanipukornas skinn som är sträckt över ramen på pukkroppen. De utgör grunden för det dova och djupt rotade ljudet i låten, nästan lite magiskt döljer det sig i bakgrunden. För den obildade gör det ingen skillnad. Håren på mina armar sträcker sig i takt med musiken och till sist, likt en våg, sköljer vällusten över mig. Jag befinner mig i en transcendental värld där jag försöker samla mig med djupa andetag och fokusering. Låten är på repeat och jag vet genast vilken nästa ton violinisten tänker ta. Jag sätter mig plötsligt upp, känner mig stärkt utav musikens vindar och vågor av insikt sköljer över mig. Jag böjer mig fram för att färdigställa detta mästerverk, denna oändliga ordföljd som tillsammans bildar något som i mitt huvud låter mediokert och banalt. Andra påstår att det är till samhällsnytta. Jag hör violinisterna ta sitt slutgiltiga höga A. Låten är slut, men den börjar om, det gör den alltid.

''Jocke Berg är den enda som förstår mig'', så emo av mig.

/Avskriven

Er bittra, sura och tvära Avskriven har gått och blivit en gnutta mer hällörad på senare tid. Inte nog med att han ofta går i kyrkan utan att han faktiskt har börjat fundera på det här med änglar och dess existens. Jag pluggar idag medicin, på väldigt låg akademisk nivå men ändock. Kroppen är en lustig grej som är svår att få styr och struktur på och inte minst när man ska läsa sig till det. Flickvännen skulle klippa sig så jag sitter på ett fik under tiden och studerar för att konservera lite tid. Känner mig oerhört omotiverad och redo att studera idag, känner mig väl nästan beredd att ge upp. Sitter här i min egen lilla vrå på fiket och till höger om mig finner jag plötsligt en man som bara står och stirrar, han ser väldigt besynnerlig ut och säger inte ett ord. Jag tittar på honom och frågar vänligt om det är något jag kan stå till tjänst med, han står fortfarande tyst. Det är något med honom som får mig intresserad och jag ger mig inte, jag ska ha honom att prata. Frågar vad det är han finner intressant i min bok som han börjat stirra på. Där är en bild på en hjärna i genomskärning och han verkar ha fastnat vid bilden. Plötsligt utbrister han i en mening varav jag skulle kunna stava undefär 10% och det via gissning. Jag inser att det är latin han pratar och saker och ting blev helt plötsligt mer intressant. Jag tar undan min jacka från stolen intill och frågar om han vill slå sig ner, han sätter sig utan att säga ett ord.

Hans utseende är härdat, han ser ut som att han varit i ett par krig och lite till. Hans huvud är prydd med en hatt, en stenton, vilket förvånar mig än mer. Han luktar fräscht, kläderna är hela och rena och jag förstår att där är något... väldigt speciellt med mannen i fråga. Jag är mållös. I ett par minuters tystnad sitter vi, jag lägger boken mellan oss, tanken att han är förståndshandikappad har slagit mig vid det här laget och jag tänkte; kan jag underhålla honom och studera samtidigt är det den optimala lösningen. Plötsligt bryter han sin tystnad med att förklara att han en gång varit hjärnkirurg. För en sekund tänker jag att han yrar i nattmössan, inte en chans. Han märker nog min skepsis och förklarar läget. Jag blir som i chock, vet inte riktigt vad jag ska ta mig till och blir väldigt illa till mods. Han berättar att han var med om en olycka, en trafikolycka och fick en hjärnskada. Det har drabbat hans minne och motorik och har utifrån det fått sluta jobba. Han gick i ett antal år i terapi och träning för att komma över det hela och kunna fortsätta vara verksam fast inom annan inriktning, men han valde att bli sjukpensionär. Han förklarade för mig på en svenska som skulle kunna liknas vid en vacker tavla, intrikat men väl genomtänkt. Plötsligt reser han sig hastigt upp och säger ''Jag vet inte vem du är, eller vad du heter och jag har ingen nytta av att veta det heller. Jag vill däremot att du lovar mig att inte ge upp. Livet är en svår och tuff väg, vänj dig, det blir bara så bra som man gör det.''. Därefter lyfter han lite lätt på sin hatt och går sin väg. Kvar sitter jag, Avskriven, genomsyrad av hans ord och hans historia. Jag rätar på min rygg, funderar över vad som hände och får en tår i ögat. Han såg igenom mig, hur vet jag inte, men han såg igenom mig. Kalla det ängel, kalla det öde eller kalla det vad fan du vill, mig kvittar det. Han räddade min dag, min vecka och kanske till och med min framtid.

/Avskriven-i-chock

Såhär skulle kärleksbarnet se ut ifall jag och min bror skaffade barn ihop.



/Avskriven

Har du något att förtälja världen? Känner du att där finns substans i det du säger och skriver? Vare sig du älskar något eller avskyr något får du gärna kräka ut det här på Avskriven.se. Gör som så att du slänger iväg ditt inlägg till gabi@avskriven.se och undertecknar antingen med namn eller /Anonym så granskar jag och gör en utvärdering ifall det är något som passar in här.

Glöm inte...
... att jag ska slippa rätta stavfel och annat.
... att använda ett bra språk, könsord och liknande måste motiveras för att kunna publiceras.
... att ska du ha med bilder i ditt inlägg, skala om bilderna och gör de redo för publicering innan du mailar de till mig.
... att skriva var i texten bilden ska ligga.

Väl mött!

/Avskriven

Jag står där vid hyllorna, klockan är strax innan stängningsdags och suget är större än någonsin. Varje gång jag ser den lilla spaden med det välsvarvade handtaget blir jag sugen. Sugen på att ta ett rejält tag och bara se hur långt jag skulle kunna slunga de smått jordbeklädda klumparna som går under namnet potatis. Jag tittar mig runt omkring, de fåtalet anställda som jobbar såhär dags sitter i kassorna och önskar att dagen var över. Tankarna flyger runt på mig och jag bestämmer mig för att göra det, nu är det dags. Länge har jag längtat efter rätt ögonblick, jag fylls utav en vällust jag aldrig känt förut och tar sats. Då plötsligt dyker hon upp, detta blonda smala lilla skrälle. Hon får mina insidor att gå berserk och ta över mitt sinne för att bli en ödmjuk ögontjänande liten valp som inte vågar bryta mot de enkla normer samhället har att erbjuda. Jag visste att där var något kjoltyg som skulle sätta käppar i hjulet för min skapelse, ilskan bubblade inom mig och det var motvilligt jag la ner spaden fylld med potatis. Någon gång säger jag! Någon gång kommer det ske, jag ska segra! Jag kommer att segra!

/Avskriven

Vad hände här egentligen?

I skuggan av champagne glittrar allt, klockan börjar närma sig tolvslaget och ni är alla förväntansfulla över raketerna. Det är nyårsafton, en kväll där pöbeln dricker alkoholdryck med texten 'martini' på flaskan och kallar det champagne. Allt med målet att bli andersson-fulla och bittra över att ytterligare ett år har gått och man inte lyckats göra något vettigt det gångna året. Spänsten minskar, viktökningen blir mer påtaglig och man orkar inte riktigt lika mycket som tidigare. Kanske börjar man bli grå-/tunn-hårig och känner att man tacklar av på riktigt. Man är per definition 'inte ung längre'. Du sitter där med dina vänner och gnäller i kapp, nästan som en tävling om vem som har det värst. Vem som åldras fortast. Strax intill dig sitter en människa som inte förstår vad ni pratar om, denne har sett en annan värld. Han besitter en erfarenhet som slår er andra på fingrarna, han vet vad livet innebär och hur pass tacksam man borde vara. Ni går ut och tittar på raketerna, ni tycker att det är slöseri med pengar, ändå tycker ni det är häftigt med smällare. Ni dock gnäller lite över att det inte är tillräckligt fina raketer.

I en annan del av Sverige...

En liten, flintskallig fyra-åring, blek om läpparna. Han har en slang i näsan som gör att han kan få lite näring i kroppen. Hans slemhinnor i både hals, mun och näsa har släppt och är som ett stort blödande och naggande sår. Han jämrar sig inte, han strosar en sväng längs de vita väggarnas allé. Sparkar på en liten boll som ligger på golvet, han hoppades på att få komma ut och titta på raketerna. Han får nöja sig med att titta ut genom fönstren i sitt rum. Hans cancer har börjat ta över hans kropp, för varje steg han tar känner han hur kroppen blir tyngre och tyngre. Han jämrar sig fortfarande inte utan tycker att raketerna är fina. Han orkar inte vara uppe så länge, hans kropp säger nej och vill bara sova. Han lägger sig ner, sluter ögonen och slappnar av. Morfinet han får för att han ska härda ut lugnar hans kropp och ger honom en trygghet i kroppen. Han lägger sig för att vila, ser fram emot att få bli ett år äldre. Han vaknar aldrig igen.

... men det är klart, ingen vill ju bli äldre och få rynkor.

/Avskriven

När julgranen är klädd, staken står i fönstret och det luktar stekt prinskorv i kvarteret vet man att det är dags. Julens tid är inne och julbordens tid är kommen. Du och dina bekanta känner för festa till det med ett julbord som går lös på en 400 till 500 kr per person. Ni kommer dit, hänger av er ytterkläderna och kvar på era svälta kroppar har ni långklänningen och kostymen. Det är ju trots allt jul. Ni avnjuter en kopp glögg tills det att hovmästaren kommer och kallar in er vid efternamn. Ni slussas fram till ert bord och slår er ner för att beställa in första julölen och snapsen. Därefter kommer dagens höjdpunkt, att få frossa i alla läckerheter. Bland sill, lax, ål, viltköttbullar och massor, massor mer står ni nästan som i trans. Till sist vet ni knappt vad ni förtärt och i vilken ordning. Illamåendet börjar nalkas. Ni vet sådär intensivt att man tror sig behöva spy fast man egentligen vet att där finns lite plats till för gröt, godis och kakor. Trots att allt står er upp i halsen, gröten nästan forsar ur näsborrarna på er trycker ni ner ännu mer, ni har ju trots allt betalt för er. När ni kommer hem på kvällen har ni svårt att behålla byxorna på, de åker av för att magen ska få plats. När det är dags att sova kan ni inte förmå er att ligga ner, illamåendet gör sig påmint och ni vill inget annat än att stoppa fingrarna i halsen. Sagt och gjort, i en kaskadspya av godis, kalvsylta, prinskorv och senapssill åker 500 kronor ut i toalettstolen. Ni blir påminda om vad ni ätit och tänker 'just det, de där var goda, kanske inte lika goda nu dock'. Därefter går ni till sängen och lägger er igen, nöjd med er prestation, med er dag. Det är ju trots allt jul.

I en annan del av världen...

Ugwu är en pojke från Västafrika, han känner sig glad, han har idag lyckats få ihop till ett helt majsbröd. Han är så glad och ivrig att han föräter sig, hans mage är inte van vid en stor mängd föda på en och samma gång. Magen ger från sig konvultion efter konvultion med en blandning av blod, magsyra, larver och flugor, inte ens majsbrödet fick vara kvar utan hade formats som ett hölje i magen runt alla insekter som under natten krupit in i hans mun för han inte haft krafter att stänga den. Hans mage är stor som en fotboll medan hans ben är som korta trästyltor med sprickor i. För att magen ska få plats tar han av sig byxorna... När du tänker på honom, tänker du på hur lika ni egentligen har det, det är ju aldrig skönt när byxlinningen skär in i hullet.

Behöver er hjälp! Jag ska försöka beskriva vad jag letar efter. Det är en plansch, som finns i ett antal utförande. Ett av utförandena utspelas på en liten idrottsarena, där är ett antal hundra gubbar och sporter representerade i en salig röra på planschen. En crazy plansch som är lite rolig, tyvärr kan jag inte förklara varför jag letar efter planschen i fråga då vissa av mina läsare kommer ''drabbas'' av den. Förstår ni vilken plansch jag menar och kanske tom. vet vem konstnären bakom mästervärken är och var man kan införskaffa en sådan kommentera gärna!

/Avskriven

Klockan ringer 07 som vanligt, mamma ropar att frukosten är klar. Man äter och beger sig iväg för tidigt till skolan, inte för att komma hemifrån utan för att komma dit. Varva ner innan dagen börjar, acklimatisera och socialisera. En högstadieversion av morgonkaffet. Öppnar de nerklottrade dörrarna och möts utav trötta blickar, morgonen är påtaglig och man känner det i luften. Någon säger inte ett ljud, vissa säger för mycket. Skåpen blir mötesplatsen, det enda personliga som inte förändras under åren på högstadiet. Det är den gyllene platsen där de auktoritära bara en gång per termin kan säga ''Så får det inte vara, jul/sommar-städa!''. Klockan börjar närma sig noll åtta noll noll och det är dags att plocka fram dagens första böcker, med en suck. På vägen till klassrummet får man se den där tjejen, hon som alltid står först på plats vid dörren. Hennes intetsägande kläder, råttfärgade hår och slitna skor talar för sig självt. Hennes hållning berättar en historia, en historia om en liten klen flicka som är utsatt för en orättvisa hon aldrig kommer att orka axla själv. Hon säger inte mycket, och det hon säger tvingas fram. Lektionerna går och rasten kommer, även nu står hon vid sitt skåp med sina kupade axlar och böjda huvud. Gömmer sig lite lätt bakom skåpsdörren, visar på att hon inte vill ha någon uppmärksamhet. Trots detta spanar det smått lågbegåvade, underpresterande och inavlade tönthylle-gänget henne. Ni vet det där gänget alla städer och byar har, gänget som hänger utanför den lokala pressbyrån, stationen eller något annat centralt. De kastar fördömande blickar, glåpord och påpekar alla hennes brister för att senare drunkna i sina förnöjda flin och påtvingade ryggdunkar. Dagarna går, samma mönster, samma kupade flicka men hon blir allt mindre och mindre. Till sist uppmärksammar världen henne och tar tag i problemet. Det visar sig att hon är inte ensam utsatt. Trots detta är det hon som får byta skola, känna sig ny och undergiven på ett annat ställe med samma problem, samma stereotypa rövhål. Bara för att upprepa allt, en gång till, mötas av samma förnöjda flin och hårda ord.

Du glassar in i din slicka kostym, köpt i butiken där endast ett ex av varje sak ligger framme och man inte frågar om priset. Slipsen sitter tight mot bröstet och pryds utav din fyrsiffriga slipsnål. Skärpet, klockan, ringarna och valet av näsduk utstrålar elitism och yta. Frisyren är affärsmannamässig och du vet att folk tittar på dig. Servitriserna ser fram emot din dricks som du plockar fram för att du tycker synd om dem. Du svänger dig med ord som 'vanliga bordet' och 'lilla gumman'. Du är världsvan.
När det kommer till maten faller hela konceptet, du beställer det finaste av det finaste. Servitrisen nickar och säger 'bra val' när du väljer i listan över godsaker. Inombords slits hon i bitar, hon ser hur djuret i fråga får metallröret nerkört i strupen. Tvångsmatas ett par tillfällen om dagen för elitens höga nöjes skull. Rätten går under namnet Fois Gras, franska för fet lever. En maträtt som framställs genom att just tvångsmata gäss eller ankor tills levern är ca 10 gånger sin vanliga storlek. Du beställer rätten för att den är dyr, för att det är den rätt du borde äta, för ditt eget höga nöjes skull.

Till vardags jobbar du med något viktigt, kanske politiker som sätter sig in i viktiga frågor så som frugårman, pedofili och tidelag. Du tycker det är fruktansvärt, du tycker som alla andra att det är hemskt då djuret inte kan uttrycka samtycke. Du tycker att det är hemskt att man skinkar på oskyldiga små djur för sitt höga nöjes skull.

Det där med var gränsen går, är en svår grej.

Jag hoppas du förstår att jag tillhör inte kategorin medelålders kvinnor som gick i skolan under andra världskriget. Jag förstår mycket väl den generella skillnaden mellan en uppgift och en tentamen. I detta fallet anser jag dock att din hemtentauppgift är ytterst vag och allt annat än adekvat och ämnesriktigt. Det ska bli ett underhållande nöje att se dig betygsätta vad jag valt att ändra på i mitt eget liv och mina egna värderingar. JAG anser att du fokuserar på fel saker i hemtentan och anser jag att ditt betyg är allt annat än rättvist kommer jag självklart gå vidare med det. Inte egentligen för att jag bryr mig eller behöver det, utan för att jag motsätter det faktum att du ska betygsätta mina värderingar. Både du och jag vet att en lokalt utformad kurs är mer beroende av betygsunderlag för de attenderande eleverna. Med tanke på att du redan tappat aderton elever i din kurs behöver du onekligen sätta rättvisa betyg för att din kurs ska få vara kvar.

................

Undra hur det här slutar. Jag älskar skolan, skolan älskar inte Avskriven.

/Avskriven

Två påsar och en vishet senare: Kunde inte någon varnat mig?

/Avskriven På-toa

Första gången, tänker jag. Det är dags, det är nu det händer. Först när jag trädde på kände jag riktigt hur jag skakade, jag ville ju egentligen inte. Den hatkärlek som uppstod och frågorna som uppstod gjorde mig osäker. Vad skulle folk tycka? Det är lustigt egentligen hur pass lättpåverkad man är. Det är ju ingen ny grej det här, det har ju trots allt funnits ett tag så att säga. Många tankar gick under de första sekunderna, jag visste inte vad jag skulle ta mig till riktigt. Jag intalade mig att det skulle bli en modegrej och att jag skulle bli accepterad som vem som helst. Inte den där som alla pekar på och viskar tyst om. Min mamma har alltid varit öppensinnad, kunde nästan höra henne heja på bakom mig. Övertalade mig om att allt är okej, att det inte är någon fara. Föga anade jag vad som väntade bakom kröken. Tänk att jag, denna svaga människa, skulle fastna så. När jag idag sitter här och skriver ner mina tankar och mina upplevelser känner jag mig ändå stolt. Jag testade, jag vågade. Utan fördomar och utan floskler tog jag på mig ansvaret och gjorde det som varje man borde göra. Ta steget, ta ansvaret, stå upp för vem man är, och inhandla sitter första av många par, fingertåstrumpor.


/Avskriven Upp-lyst

...Tes. En tanke, en undran, en fundering och en liten kluring. Tanken slår mig lite titt som tätt när det vankas just vindruvor. Jag tror personligen att landet är uppdelat i olika sektioner. När det gäller vindruvssektionen gäller det som ni förstår, kärnorna. De tre sektionerna där består utav folk som 1. Vägrar äta vindruvor med kärnor i. 2. Skiter mest i vilket, tuggar och ser glada ut. 3. Tycket som jag, att kärnorna ger en lite mer sötbitter karaktär och föredrar därför kärnor. Detta må vara en fruktansvärt onödig tanke, men man kan utveckla det här. T.ex. Tacos, hur gör folk? Semlor, hur äts det? Locket först? Allt som en stor bakelse? Med mjölk? osv.

Nåja, bara en liten fredagstanke såhär på morgonkvisten. Förresten, var exakt börjar armen? Där axeln slutar? Var är då det?

/Av-skriven För-hud

Sedan idoljuryn myntade uttrycket ''mellanmjölksframträdande'' om Anna Bergendahl har delar av Sverige börjat använda detta som vardagsslang, vad menar ni? Jag förstår inte? Att någon är småfet, vit och svårdiskad vid intorkning? Jag förstår inte :(





/Av-skriven För-undrad

Lukten av plasten kommer som ett slag i nacken. Känner hur min rygg plågas av den groteskt hårda britsen jag ligger på. Efter hand som minuterna går känner jag hur den förändras, formar sig efter ryggradens alla kotor men är fortfarande inte bekväm. Jag ligger med armarna ut längs två armstöd, ungefär som en gynstol för armarna. Folk överallt petar på mig, knäpper upp min skjorta och försöker skämta
lite med mig. Jag känner känslan av fingerpulsmätaren tryckas på plats, den sätts fast med sån där brun elastisk tejp. Jag hör mitt eget hjärta slå, nu börjar det närma sig.

Jag kan höra en man med rättså auktoritär stämma säga till mig ''Nu kommer du få ett medel som gör att du känner dig lite tung i kroppen, musklerna kommer slappnas av lite.'' Ah, dear old dormicum, eller festar vi till det med lite ketamin den här gången? We meet again tänker jag och känner hur kroppen går in i någon form av dvala. Kan följa medlets verkan genom kroppen. Hur huvudet blir tyngre, elefanten sätter sig lite lätt på mitt bröst och lugnet infaller, samtidigt som ångesten blir tyngre för varje sekund och för varje hjärtslag som går. Jag är i deras händer nu, jag kan inte påverka någonting. Jag är hjälplös och instängd i min egen kropp. Jag kramar mammas hand hårdare, känner hur tårkanalerna börjar fyllas upp och vill tömmas, kan inte göra något åt det. Det är en form av lugn rädsla som fyller mig.

''Sådär, då är det dags att säga godnatt, vi ses om en stund'', nu kommer mjölken. Diprivan/propofol, den vita sörjan som gång på gång får mig att lägga ihop ögonen och lämna jordelivet för en stund. Lägga mitt hjärta i teknikens hand, besöka respiratorernas och intuberingslangarnas land.

Mäktigt det där, hur en filmsekvens, kan få en att minnas och känna. Nästan på pricken hur det faktiskt var och kändes. Imponerande.

/Avskriven På-mind

Till dig du skitnödige slarvige yngling som använde en av herrtoaletterna på Norra Station i Hässleholm.

Jag kom in strax efter att du var där och vi möttes i korridoren, du var blek, hålögd och väldigt smal. Inte konstigt insåg jag sen när jag kom in på toaletten då hälften av din avföring satt kvar i toalettstolen. Frånsett den ruttna stank som fanns kvar (trots att där fanns luftrengöringsgrej) hade du alltså lämnat ett antal kilo av dig själv kvar där inne. Ärligt talat, det såg ut som du inte hade spolat alls. Men med tanke på att det lät som att toalettstolen antingen fyllde på mer vatten eller chippade efter luft antar jag att du testade.

Jag ställdes nu inför ett dilemma, ska jag ta bort din skit så att andra inte tror att det var jag som var slarvig nog att inte rensa upp efter mig själv, eller ska jag bara låta det vara kvar så blir det näste mans problem? Nej mycket riktigt, jag tog bort det som såg ut att vara gårdagens broccoli-stuvning åt dig. Varsågod ditt lata åbäke.

Nästa gång jag ser dig ska jag tvinga dig att kalla mig mamma för uppenbarligen verkar du tro att hon bor här.

/Av-skriven På-krigsstigen

Arboga idag, Himmelska fridens torg imorgon.

Sakta slussas vi in, person för person. Genom avspärrningar, upp för trappor och vidare via fållor förs vi sakta framåt. Det är varmt och svettigt, folk pratar i mun på varandra och undrar hur lång tid det kommer ta och önskar att man var någon annan stans. Man hör ljudet av vagn-bromsar som bromsar in för att lasta på nästa flock av människor. En svag doft av eldsvåda sprider sig när en ny vagn-omgång kommer inkörandes till fållorna där vi står ihopträngda. Ur en tratthögtalare hör vi någon kommendera oss att gå längre fram, ställa oss tätare ihop så man får in fler. Precis innan varje vagn-avfärd hörs ett kulspruteliknande ljud. Det är tydligen en fråga om säkerhet, vad vet jag, det var inte min tur än. Jag tittar lite omkring mig, där står folk och ler och ser förväntansfulla ut, precis som om de inte visste vad de begett sig in på. Min blick möter även en man i 30-35års åldern där svettpärlorna rinner längs hans panna och fastnar i hans bekymmersveck mellan ögonbrynen. Han ser orolig ut och vill nog helst bara rymma därifrån. Hans vänner och bekanta klappar honom uppmuntrande och lugnande på axeln. Han är inte övertygad. Återigen möter bromsljud, kulsprutor, skrik och ansträngt chockerade skrattanfall mig ju längre in i huvudhuset jag kommer. Fortf. trångt placerad i en fålla med folk runt omkring hela mig.

Plötsligt är det min tur, jag känner händer i ryggen som trycker mig framåt min grind, nummer tre. Jag ser nästa vagn-omgång komma in till perrongen. Hör bromsljudet igen, smällarna av metallstänger och folksorl. Jag sätter mig i min vagn, hör det kulspruteliknande ljudet igen som tydligen innebär att jag sitter säkert. Med en fastkilad metallpinne över mitt bäcken är det dags. Tiden är kommen, nu ska jag åka Lisebergsbanan.

/Avskriven

Jag kunde inte sova, var klarvaken, och Robin lika så. Vi begav oss ut på vars ett håll, han till Katarinahissen och jag till en närliggande sjö här i norra skåne. Tog med kaffe och kamera. Resultatet blev ett spöke, klicka på bilden nedan.

Just för tillfället tror jag att jag äger ett av Sveriges mest förstoppade köksavlopp. Vattnet bara står där. Lite illaluktande, brunfärgat och smutsigt. Det hela ger mig en rysning av obehag genom kroppen. Ringde hyresvärden och bad männen i fristadsbyxor komma och ta en titt. I skrivandes stund går här nu ett par män, kliar sig i skägget, mumlar lite och säger saker som ''Men om vi trycker på det bakifrån borde det spruta upp där i den ännen'', skrockar sen förnöjt och hämtar en stor apparat som tydligen ska hjälpa till att komma i mål. Det hela gör mig illa till mods och känner att det nog inte blir någon lunch idag, det är obehagligt det hela, mycket obehagligt.

/avskriven

Jag finner mig själv sitta i morgonsolen och stirra ut över innergården, klockan är sådär tidigt som den alltid brukar vara när jag finner inspiration att bli lite kreativ. Stirrar ut med en relativt tom blick på gungorna som ser obehagligt fuktiga ut och som vaggar lite fram och tillbaka av det svaga men ack så befintliga vinddraget. Alla har vi våra rutiner på morgonen, det är en viktigt del i mitt, och mångas uppvaknande. Dagens motivation och livsglädje baseras på huruvida den här rutinen fungerar och lyckas eller inte. Ser hur grannarna börjar vakna till liv.

Majoriteten av grannar har av någon anledning persiennerna i köket nerdragna över natten, man märker när de vaknar. Kanske är det därför? När persiennerna rullats upp, är det då någon slags tecken på att 'nu är jag uppe', välkommen in? En av tanterna stapplar ut i något som liknar ett tolvmannatält och hatt. Jag förundras över hur man kan sova i det där utan att trassla in sig i det. Hon vaggar sakta över till grannen, inte går det fort inte, men det är okej. Det är hennes morgonrutin och hennes tempo, det är trots allt hennes dag som komma att präglas av just detta mönster. Jag tänker att det ska bli spännande, undra om hon ringer eller knackar på dörren innan hon går in. Kanske inget av det? Kanske ställer hon sig där och sjunger en morgonserenad, kanske i takt med fåglarna? Eller kanske hon bara går rakt in. Vad vet jag. Jag är bara pojken mitt emot som dricker kaffe på konstiga tider och lagar mat naken, jag är sämresorten.

/Avskriven

Vaknar med solen i ansiktet, inser att det är kört, somna om är inte ett alternativ. Sträcker på mig, vägrar kolla vad klockan är, vet att den är alldeles för tidig för att egentligen motivera en uppstigning. Drar på mig mina gamla trasor, känner att jag luktar både illa och är skitig, men det är okej. Jag är ensam, det är bara jag vaken i hela samhället, jag och solen, det är dags att se vardagen i vitögat.

Stapplar morgontrött ut i köket och slår på espressomaskinen, tar en roma-ampull och trycker ner. Hör hur maskinen börjar skramla och väsnas, håller för öronen. Tar gårkvällens espressokopp och ställer under, avlagringar är bra intygar jag mig själv. Krånglar in ipod-lurarna innanför tröjan, känner dess svala plast mot min ytterst nyvakna bringa. Slår på shuffle och möts av det ljuva ljudet av musik. Den timida inledningen av en vokalist och små lätta stränganslag. Sakta byggs låten upp, stråkarna och pianot fyller på, basen börjar smågunga i bakgrunden och snart kommer trummorna. Jag står och inväntar det som komma skall, låtens klimax. Jag snörar på min skor, sveper den något för varma espresson och beger mig ut i morgonljuset. Precis som jag är på väg att låsa dörren slår trummorna igång, jag fylls av en blandning mellan vällust och koffeinkick. Denna mäktiga sammansmältning av små nätta ljudvågor fyller hela mig med en rysning. Denna skara instrument som i symbios med varandra bygger upp till det som kommer att bli en av de ljusare punkterna under min dag.

Jag känner det på mig, idag blir en bra dag, välkommen till min och vardagarnas egna helgdag, Fredag.

/Avskriven

Sitter på mitt arbestrum, högar med saker som borde tas itu med. Tittar mig omkring, rotar fram kaffemaskinen och trycker fram en 'spresso. Konstaterar att högarna får vänta lite, har fått nys om ett nytt youtube-klipp. Nu tittar jag på kvalitetstv, Ronny och Ragge på youtube.


/A-v-s-k-r-i-v-e-n

Klockan börjar spela någon skrällig osammanhängande liten melodi som får mig att vakna med ett ryck. Även denna morgon går jag upp, stänger av den och förpassar mig tillbaka till sängen igen. Varför skulle denna morgon vara annorlunda? Väl tillbaka i sängen ser jag mellan gliporna på persiennen att det är sol och fint väder ute. Känner glädjen rusa genom kroppen och hoppar direkt på den statiska morgonrutinen. Jag duschar snabbt, kommer ut och konstaterar, rena underkläder?! Luktar mig till framgång och klär på mig snabbt. Förpassar mig ut till mitt trädgårdsmöblemang, känner den höga luften. Ljudet av diselmotorer och den sträva lukten av gödsel påminner mig om att jag inte är inne i stan. Jag tittar ut över ägorna med en kopp te i den ena handen, och en macka i andra samt laptopen i knät. Sitter på min lilla 'veranda' och solar mig. Värmen är påtaglig, mina svarta byxor bränns nästan. Det gör inget, den lille gubben i mig konstaterar att det snart inte är lång tid kvar till kortkort och magtröjor.Nu är det vår!

/Avskriven är inskriven

Det är en produktiv dag idag, men solen har tittat fram så jag är glad ändå!

/Avskrivet Inskriven

Jag tror det är här Puttefnask påvisar att Putte är inget, fnasket är allt. Bara kolla hur han älskar med mig genom mobilkameran. Sängkammarblicken är total, den är gjuten.

Här ser man också hatten. Hatten som alla tvunget skulle prova, hatten som nu har fler hårlöss och blandningar av spray/mousse/vax i sig än någon annan hatt. Den är inte så fräsch längre. Damen från städprogrammet på tv, ni vet hon, doktorn inom bakterie-något som fullständigt går igång om hon hittar E. Coli-bakterier i ett tangentbord. Hon hade gillat min hatt.

Nå, jo, jag är inte den som vanligtvis förkastar folks sätt att bli upphetsade på. Ja mamma, nu ska jag prata sex. Det är såhär att under ett par månaders tid har jag noga studerat listorna över sökord som folk, via google, tagit sig hit med. Det är intressant, spännande men mest av allt, skrämmande. Det är allt från rullande väckarklockor till kalsonger för tjocka och nu på senare tid har jag fått en riktig liten pervers rackare efter mig. På den här länken hittar ni resultaten för Mars månad, ni förstår kanske vad jag menar. Detta är inget nytt, det var lika dant förra månaden. Denne man eller kvinna sökte på liknande saker även då. Jag hävdar bestämt att sökningarna som rör lite grövre sidor, är samma människa rakt igenom.

Med tanke på att du sexuellt, lite störda, människa. Säkerligen kommer läsa det här inlägget, ber jag dig även kommenter.
Kanske kan du förklara varför och hur du gång på gång söker på dessa brutala sökordskombinationer och lyckas landar här varje (?) gång.. Jag är intresserad av dig, kanske inte på samma sätt som du är av mig, men snälla.. Visa dig för mig, kanske möts vi en dag, en solig vårdag och kan utbyta erfarenheter.

/Avskriven

Klockan ringde. Gick sedvanligt upp och stängde den och återvände till sängen. Lika sedvanligt vaknade jag enochenhalv timme senare med hjärtat i halsgropen, nästan som om jag hade glömt något. Jag suckade djupt och reste återigen på mig, denna gången med fast bestämda steg till duschen. Trött som en tonårspojke på julotta står jag där och känner hur det börjar ringa och vibrera i handen på mig. Inser att fan, jag har glömt lägga av mobiltelefonen, jag håller i den, och vattnet öser ner över mig. Den fortsätter låta och röra på sig, jag står kvar och låter vattnet strila över mig och jag inser att jag måste göra något åt situationen. Trycker bort larmet jag förmodligen ställt om i sömnen och lägger mobilen i tvålkoppen. Där ligger den bra tänkte jag, tills den trillade ner och blev blöt på nytt.

Nu sitter jag här, bloggandes i solskenet med mobiltelefonen till vänster om mig. Trycker på mobilens on-knapp och ser den lysa upp, trycker in min pinkod och väntar ivrigt. Den fungerar! Nu ska jag smsa mig själv något fint.

Jag känner på mig, det här blir en bra dag!


/Avskriven

Yamaha är miljömedvetna!

Jag sitter här tidig påskmorgon efter att blivit brutalt väckt utav vovven för vad han tyckte skulle vara en lekstund. Efter att ha stillat hans värsta lekbegär satte jag mig vid min nyinköpta flygel och spelade lite. Som en blixt från klar himmel kom det, ackordet. Det där fula ackordet som inte passar någonstans. Min dag var förstörd, jag tänkte 'Nej nu jäklar åker fanskapet ut. Nu är det nog'. Jag kröp under flygeln för att börja min nedmontering, då kom nästa problem! Jag hittar, som ni ser på bilden, ett märke som innebär att jag inte får kasta flygeln i soptunnan. Hur ska jag nu göra? Funderar över situationen en stund, kollar på märket, tittar på den där taniga gubben med lustiga händer. Det är ju trots allt ingen flygel han kastar på bilden, det är ju ett papper, säkerligen en not. Beslutar mig för att det är notens fel och inte flygelns. Kastar noten, trots märket om att den inte får kastas. Jag är olydigheten själv.

/Avskriven På-skharen

Sådär lagom långt fram. . .

Jag stod där, stirrade lite lättsamt på situationen. Kollade lite lättsamt på personen i fråga. Berättade mitt ärende, personen verkar ytterst intresserad. Personen har någon glöd i ögonen som säger ''jag gör mer än säljer kläder''.
Jag lägger fram mitt ärende på ett sådant sätt att det inte kan missförstås eller tolkas negativt, jag är ju retoriskt korrekt förstås. Jag har bestämt mig för att jag ska ha över honom på min sida till 120%. Denne ska nästintill be om reklamplats, det är mitt mål. Personen måste förstå att jag är hängiven, att jag bryr mig om måltavlans ämbete och företag. Självklart på ett ödmjukt sätt som påvisar att jag har kunskap om att denne skulle kunna välja någon större att göra reklam hos men att jag hoppas han väljer mig. Vi vill ha samma mål utfört, göra våra jobb så bra som möjligt och få så mycket ut av det som vi bara kan. Min mobil den ringer, personen hör, jag trycker av det via headset:et utan att ens titta vem det är, personen måste förstå att jag viker undan mitt liv för just denne. Han såg lite förvånad ut när jag med ett stadigt tag runt kontrollen på headset:et trycker på den röda knappen och fortsätter titta honom i ögonen. Det betyder något, han och hans stolthet betyder något, men nästan mer för mig. Han frågar mig en fråga och jag tappade koncentrationen för en sekund, svarar lite undvikande med säljsnack. Undra om han såg, min osäkerhet, mitt tveksamma flackande med ögonen och undra om han märkte att jag svamlade lite.

Note to self: Hör du inte frågan, säg 'ursäkta?'.

Han ser glad ut, överraskad på ett bra sätt, han verkar medgörlig. Jag frågar med lite försiktigt höjda ögonbryn om det är okej att jag stör honom på en lunch i början av april. Han ser lite förvånad ut över min timida frågeställning och svarar ett rungande 'självklart!'. Jag sträcker fram min hand, ni vet, sådär lagom långt fram. Precis mindre än halva avståndet från oss, för att han ska få komma ett par cm närmre mig. Närmre min sida, och vad som förhoppningsvis blir vårt gemensamma mål. Ett väl utfört arbete.

/På-tergeist Avskriven

Jag gick igår och pratade om kändisskap med min gode vän R. Vi är förbryllade över den som man i media kallar 'hypen' över allas får Björn G. Det är häftigt, det har hänt så groteskt mycket den senaste tiden och allt har gått i raketfart. Vi imponerades och började prata om huruvida vi ville ha det som han. Det vill vi inte, så mycket kan vi konstatera.

Vi började därefter prata om lite olika former av 'kändisskap' och började fundera vidare på det här med att vara så kallad 'stammis'. Just nu sitter jag på mitt favoritcafé och dricker kaffe. Jag steg in genom dörren och de säger direkt 'Svart stor kaffe, andra bordet ovanvåningen, han betalar när han går'. Okej tänkte jag, jättebra, då går jag upp och sätter mig. Efter några minuter dansar en blond, rätt liten varelse fram till mig och säger 'allt bra idag? här är ditt kaffe', jag svarar 'ja du är ju här idag, så kan det bli bättre? här är plats för dig också.' och ler lite sött, precis som alltid. Hon svarar att hon är ju trots allt här för att jobba, men en annan dag. Det är skönt, det ger lite känsla av ' det där ', även fast både hon och jag vet nog innerst inne att vi inte hade stått ut med varandra en sekund om det varit något annat förhållande än biträde VS kund. Den där andra dagen kommer aldrig att infinna sig.

Jag får 'Det där', med stort D, som vi alla behöver men som man kanske får jobba / betala lite för att få. Bekräftelse. Detta mäktiga ord som finns i så många former och nyanser. Frågan är om det alltid är bra att vara så kallad 'stammis'. I mitt fall idag så var här knappt något folk när jag steg in genom dörren med hatten perfekt lagd på sne och trench-coaten ihopknäppt och med min laptopväska nonchalant slängd över axeln. Allt var på plats. Hade här däremot varit fullt med folk och jättestressigt, hade det förmodligen varit jag som fått vänta. Kanske till och med blivit åsidosatt för att kön skulle minska lite. Det är så man är stammis, oavsett om jag får vänta eller inte kommer jag tillbaka, mest bara för att man får dosen av bekräftelse då och då. Jag är en tragisk själ på det sättet, men tröstar mig i att alla har vi våra källor till bekräftelse, detta är min, och kaffet är gott.

/Avskriven På-topp

Det här med sjukhuscafeteria är så fint. Det är här vi handikappade, sjuka och fysiskt missgynnade knyts ihop. Här kommer man från sjukhusets alla flyglar och förenas i en stor kall och fikamässigt rätt tråkig lokal. Det är klamydia, amuptationer, demens, vinterbrutna ben, impotens och inkontinens som tillsammans dricker något som påstås vara kaffe. Jag sitter här just nu, mitt i detta bakteriemecka, med en av världens mest ovanliga sjukdomar och funderar på om här är någon annan som delar mitt intresse med att filosofera om vad de andra här har för sjukdom. En form av v75 för de fysiskt missgynnade.

Det som slår mig är att nästan alla här ser så bedrövade ut, ja jo, jag förstår. Det är kanske inte så konstigt med tanke på att någon kanske luktar kiss, någon har försökt ta livet av sig och någon har problem med flugor i trumpeten osv. Tänk va mycket lättare livet hade varit om alla hade haft lite galghumor. Kunde haft lite underhållande koncept här som plockepinn för de spastiska eller mjölkdrickartävling för laktosintoleranta osv. Bjuda på sig själv helt enkelt.

Jag kanske borde anordna SM i trombocyttransfusioner?

Du är fin, du är min, du är det blanka röda i mitt hemoglobin!

/In-skriven På-promenad

Nej, innan alla skeptiker, forumtroll och annat patrask börjar skriva sönder sina gnällfingrar vill jag att ni för en gångs skull lyssnar och tänker efter. Det här med ordet Neger har varit omdiskuterat på ett antal bloggar och jag känner att jag kan inte riktigt låta bli att ta upp ämnet. Personligen har jag på relativt nära håll negrar i umgängeskrets (och mest för protokollet, jag tycker om personerna i fråga!), de här människorna kallar ju sig själva negrar och därav förstår jag inte resonemanget av att det är ett hemskt ord. Ord blir hemska när man sätter de i ett hemskt kontext. Låt säga att vi nu tar ordet neger, mest för att det är lite bloggtrendigt att prata om, finns ett antal till som är laddade ord. Säger jag till någon mörkhyad vän ''oh min älskade neger'' anser jag att ordet inte är illa på något vis i världen, däremot om jag sätter någon form av invektiv så som 'jävlar', 'satans' eller liknande framför blir det direkt mer illavarslande. När jag var ung så var 'nigger' något jättefult, och 'neger' en form av benämning på en hudtyp och människotyp med ett visst ursprång.

Jag vill nu att ni där ute som envisas med att stanna kvar här och läsa funderar över varför just du (om så nu är fallet) tycker ordet neger är något fult. Är det för att negern är ful eller för att ordet är så väldigt laddat? Vi kanske kan få igång en rejäl diskussion här.. Nästan lika stor som jag hoppas kvinnodebatten kommer bli här i sinom tid, hoho.


/Av-skriven På-ss (L)

Idag är en spännande dag, för en stund sedan lämnade jag min högra hand Robin för att bege mig ut på stan själv. Han såg måttligt road ut av att jag själv skulle utforska Stockholm men frukta ej, ty en bonde som jag är aldrig malplacerad. Jag fick grundreglerna utstakade för mig igår att man går mot rött, man har vänstertrafik på centralen och man står till höger i rulltrappan. Jag är redo att möta världen.

Jag skiljdes från min Robin när han såg som mest tveksam och nervös ut. Jag korsade klarabergsgatan, gick mot någon kyrka och ett par hundra meter till och en sen 2 tunnelbanestationer iväg i någon riktning. Vet inte vilken faktiskt, bara tog första bästa, grön måhända? Kanske tom. är bakom centralen, vad vet jag, mer spontanitet åt folket! Jag vet lite hur det fungerar i stan, man jobbar andra tider, många människor tränar på morgonen och börjar jobba lite senare osv. Såg i alla fall ett gym. Intill det här ligger ett fik, kan det blir bättre? Alla tjejer som varit och tränat på morgonen måste ha sin Cafe Latte innan de beger sig vidare iväg. Gissa om jag hade rätt.. Nu sitter jag här och blickar ut över ett antal jättesöta vältränade flickor, kan morgonen börja bättre? Jag borde haft en gps-sändare på mig så Robin hade kunnat följa mig. Djurgårdsfärjan nästa kanske?

Notis: Det roliga med att sitta här är dessutom att mitt tremodem inte fungerar. Jag lovar, i 90% av Skåne fungerar 3uppkopplingen hur bra som helst, men inte MITT I CENTRALA STOCKHOLM. Fantastiskt! Nu ska jag dra mig vidare, kanske hittar jag mottagning någonstans så jag kan publicera det här.

Halleluja!



Edit: Nu har jag hittat ett annat fik, ännu längre iväg, här har de tre-mottagning!



/Av-skriven På-mMac

Robin säger:
Så får du ta tunnelbanan till mig...

Avskriven säger:
NEJ! SJÄLV?! AAAH!

Avskriven säger:
Du skämtar? JAG ÄR FRÅN LANDET!

Avskriven säger:
Robin.... Jag är rädd :'(


/Av-skriven På-t-banan

Skrev idag en fin liten vers till Thomsen.. Kan Björn Gustavsson rimma osv. så kan jag.. Mitt försök blev kanske inte fullt så lyckat, vet inte, men here goes.

''Att se din nuna på bild, skulle göra mig helt vild. Ty att höra din mun tala, det skulle icke försätta mig i dvala. Jag tror det ligger för dig, att framföra för mig, en sång, en dans, ett sommartecken. Ty du är så mycket vackrare än ett sjukhusbäcken.''

Tack för mig!


EDIT: tänkte att jag måste följa upp det här, om ni läser thomsens kommentar här så vart jag tvungen att svara likvärdigt. Det här kommer bli jobbigt i längden är jag rädd. Nåväl, mitt svar:

''Vår kärlek den växer dag för dag, för dig blir min själ alldeles vag. Jag tror vi kan komponera en sång, kanske om en pojk, en flicka och där inflika att tack vare deras litterära ekvilibristik varandra berika. Kanske även om en flicka från vilhelmina, med en vagina stor som en marina? Vi uti den här finna ro, kanske till och med bygga oss en bro. Du är verkligen ingen bohem, inte heller något premiepensionssystem. Ty kärlek skall byggas utav glädje, och inte utav någon kommunalgubbé. (nåväl, nödrim räknas!)''

/Av-Skriven På-Rimmen

Käre herr Stannermann, det glädjer mig att du tar dig tiden att ljuga ihop en fin historia. Jag finner det fantastiskt att du som ''lärare på journalisthögskolan'' lyckats hålla dig anonym på google, och även hålla dig undan från allt som heter folkbokföring då jag inte kan hitta dig någonstans. Det hedrar mig att du tagit dig tid att 02:41 refererat till mitt oerhört sarkastiska inlägg hos bröderna Schulman. Om du hade fortsatt läsa kommentarer från mig kunde du sannerligen konstaterat att jag skriver saker där med sarkasm, ironi och en gnutta självdistans. Allt förutom min avsky gentemot Carolina Gynning då. Låt oss däremot bena ner ditt oerhört rudimentära och litterärt ekivåka jorunalistutbidlningstrams och se vad du faktiskt skrivit.

'' Som lärare på journalisthögskolan undrar jag dessutom vilka belägg du har för ditt uttalande ''
Som outbildad slyngel, pojkspoling, eller som grisbonden Carl-Petter skulle säga, pickadolver (ja jag har också sett lets dance), undrar jag varför du ljuger om att vara utbildad lärare för att få mer spänst i din något elastiska ihopsättning av ord.

''Jag undrar hur en sådan småaktighet växer fram, är det dålig barndom''
Allt som har med barndom, lärdom, svendom och andra domheter att göra tar jag avstånd från.

'', en dominant moder, ett starkt manlighetskomplex, homosexualitet?''
Min mamma kallar mig bitterfitta och sursnopp, jag älskar musikaler, opera och design.. Nåväl, herr S. ska du ta och racka ner på min småaktighet får du nog ta och städa upp dina anklagelser en smula och inte hänvisa till att de homosexuella är dåliga på något sätt. Även fast vi alla vet att det är ett djävulens verk, precis som med korkade människor, de finns bara till för att vi andra ska kunna peka och skratta?

''Själv tycker jag att Carolina Gynning är ett frispråkigt underverk bland progamledare över lag''
Det säger mer om dig än om mig, jag hörde henne säga kuk i tv idag, men hon artikulerade det väldigt väl! Det ska hon ha cred för.

Nu ska jag lämna ditt inlägg i fred, ser fram emot att få höra av dig igen, jag älskar mothugg som du säkerligen förstår. Du har nu petat ner den förra jorunalistgrabben som förgrep sig på min blogg från förstaplatsen i mitt hjärta. Nästa gång du skriver här så föredrar jag dock att du inte skriver under pseudonym utan att jag faktiskt kan googla upp dig och undersöka att du har stake nog att begrunda och analysera andra mäns manlighetskomplex. För övrigt ska jag till Stockholm på torsdag, en kanna brunt på Sthlms Central hade suttit fint så man kan få lite journalisttips av dig. Hör av dig vännen, jag ber dig, gabi@avskriven.se (L).

/Av-Skriven af På-mmern

Dessa massmediala pojkspolingar som knappt är torra bakom öronen men som ändå lyckas vända upp och ner på bonnier-svängen och peta lite här och där. Schulmangruppen är tillbaka med blogg, denna gången en förenad blogg som man valde att utan betalning skriva för värmlands folkblad. Återigen besöker tusentals människor deras blogg dagligen, läser om deras briljanta ömsom idiotiska påhitt och jag kan inget annat än konstatera att jag tycker det är kul att se. Tycker det är bra och roligt att folk faktiskt vågar göra något mot folk som förtjänar det. Patrik Ekwall bör få höra genom båda öronen vilket uruselt jobb han gör och att vi skåningar faktiskt skäms över att han syns i tv dagligen. På senare tid har man från schulmangruppen registrerat tv4sverige.se och skickat ut mail där man utgjorde sig för att vara bl.a. P.Ekwall och även Steffo Törnquist. Jag tycker grejen som sådan är lite småkul, om man hade gjort det på ett snyggare sätt. Formulerat sina mail lite bättre och inte kladdat ner massa ''fitta'', ''kuk'' och andra ohängdheter för att sen kalla det humor. Där brister det hela, men i övrigt tror jag Alex och Calle har stenkoll på vad de gör, de provocerar på ett sätt som får folk att uppmärksamma det de gör och reagera. Oavsett reaktion genererar det intervju-pengar och uppdrag.

Förövrigt har nog Alexander Bard sagt det bästa någonsin om carola i dagens aftonbladet, ''Man kan inte botox-injicera hela ansiktet och sen säga att gud älskar dig för den du är''. Faktum är att det är nog det bästa Bard sagt någonsin.

/av-skriven på-nyttfödd

Äntligen!


Efter att flera veckor varit som pigg 90åring samtliga dagar då jag vaknat upp har jag äntligen hittat lösningen på hur fan jag ska sluta snooza ett flertal timmar. Härrom dagen vaknade jag i duschen och har ingen större aning om hur i hela friden jag faktiskt kom dit. Nu har jag dock hittat uppfinningen som ska hjälpa mig. Är du som jag och sover utan kalsonger, ja du hörde rätt, låter snoken hänga löst så att säga, är det här en ypperlig uppfinning. Köp en rullande väckarklocka, se till att du ställer den i dörren av ditt sovrum och när den börjar ringa och flänga runt har du inget annat val än att antingen, A) Chockera grannarna och inte ta på dig kalsonger utan istället springa runt näck med snoken som slår dig i knävecken jagandes den jävla väckarklockan. B) Faktiskt ta på sig underkläder innan du börjar jag a fanskapet och bibehåller grannsämjan.

Vi ska utvärdera det här när jag får lite pengar över att köpa en!

/Av-skriven På-ttränad

Källa: adoptivcentrum.se


Välkommen till adopt-drive, vad kan jag stå till tjänst med? Jo det är såhär va, mina soldater har kapitulerat, jag vill gärna ha en blond blåögd liten pojke, helst gratis, han ska gärna vara smart och sjukdomsfri också. Va sa du? Fördomsfri? Nej det behövs inte, tack ändå.

Edit: Sidbena får de gärna ha också

/Av-skriven På-stituerad

... min mamma kallade mig bitterfitta, jisses! Vad ska det bli av det här! Och jag känner att mina inlägg blir mer och mer välarbetade, ungefär som detta. Ska nog Avskriva det här faktiskt.

/Av-Skriven

I WANT CAAANDY! .. Avskriven and Aaron sitting in a tree, K*I*S*S*I*N*G

Det finns alltid folk som tar åt sig av saker, folk som lider utav självdistansavsaknad. Jag gör det åtminstone inte. Jag har fått reaktioner i mailform, smsform och kommentarsform gällande mitt tjockisinlägg. Förmodligen bara av tjocka människor, eller sånna som tycker synd om de tjocka. Vi vet ju alla att tjocka människor är lite dummare än oss andra, lite mer socialt handikappade och tar ju allt för mycket plats, både i media och i flygplansstolarna. Tjocka människor har ju alltid mer rätt att ta åt sig än de smala, för att de är missgynnade i samhället och bör synas ännu mer än de redan gör. Snälla nån, jag ber er som läser här, ta mig inte på allvar. I min, och mina vänners värld, förstår folk distinktionen av ironi mellan mina olika inlägg och sätt att skriva. Ni som inte förstår det, sluta läs, jag tvingar inte er hit för att förolämpa er så ni ska bli ledsna och sen bombardera mig med sms och mail. Tror dessutom att mail från tjocka människor är i snitt 15kb större än alla andra mail.

Ingen tar mig på allvar, någonsin, faktum är att det är rätt synd om mig så lite folk tar mig på allvar. Faktum är att tar ni mig på allvar, är ni ju faktiskt lite dummare än andra människor i min värld. Jag är en seriös människa som sällan skämtar eller är spydig och ironisk. Jag tycker fortf. ni är korkade för att ni är tjocka förresten, sa jag det?.........

Min mamma sa åt mig att vara trevligare och ibland skriva något snällt, så det gör jag nu, jag älskar både min mamma, min pappa och tjocka människor!

(L)

/Av-Skriven På-hoppad ;(

Jag skrattar lite för mig själv när jag sitter här lite semi-media-kille-aktigt med min macbook och mitt 3gmodem bloggandes på ett fik. Har ett gäng ungdomar bakom mig som pratar med varandra, men inte på vilket sätt som helst. Det är polyfoniskt och det igenom feta mobilstereohögtalare. Jag skojar inte, de säger inte så mycket mer än ''lyssna'', eller ''den här då''. Dert är det polyfoniska konstnärliga folket som utövar sin genre.

Ungdom 1: ''Lyssna, *spelar Daniel Powter - Bad Day*''
Ungdom 2: ''Ohh, dålig dag, den här då *EMD - All for love*''
Ungdom 1: ''Lyssna, *Edvard Persson - Kalle på spången''

Skämtar du med mig? Finns Kalle på spången som polyfonisk mobilsignal? Den måste jag har, nu ska vi interagera och slå på bluetooth. Nog för att de här esteterna ser ut att kunna äta upp mig, men jag tar risken, Edvard Persson ska inte försvinna från mig.

/Av-skriven På-lyfon! (HAH! fan så bra jag är.)

Detta är ett steg i ICA's nya utveckling av ommärkning av varor, de skriver redan vid paketeringen av varor att de är utgångna eller passerade.

/Av-skriven På-nny

Mullig, knubbig, lönnfet eller rund i hörnen?
Nåväl, låter farligare än vad det är. Jag har själv gått in för att dra ner på ett par kilo mat varje vecka. Inte för att jag är tjock, det är jag inte, men för att jag tror att man mår allmänt lite bättre av att inte väga (i mitt fall) det där okynnesätandet extra. Satt igår och funderade lite över de olika synonymer folk använder till sin övervikt för att man ska hålla huvudet över ytan och inte gå ner sig totalt. Ett av de mer fjantiga synonymerna för fetma jag vet är 'knubbig', tycker det är ett roligt ord, kanske inte lika roligt som 'bitterfitta' (bara säg det för dig själv, visst ligger det bra i munnen, till och med min mamma erkände det, då är det okej). Knubbig är ett av orden folk ofta beskriver varandra med, man är lite för finkänslig för att kalla sin gode vän 'tjock' så man säger 'knubbig' eller 'mullig'. En undanflykt för att vara ärlig, en retoriskt korrekt ärlighet. Om man slår ut det har jag nog hört orden knubbig och mullig i sammanhang där folk haft allt mellan 1 och 50 kgs övervikt. Det är underhållande tycker jag. Själv skulle både jag och min gode vän Philipp säga att jag är ''a bit round in the corners''. Fast nu jäklar, nu ska jag bli biff, eller åtminstone en liten mör, och i mitt fall blodig, oxfilébit istället för halvsurt ica-ommärkt fläskkött.

/Av-skriven På-tjocken

Sitter här och förundras över sjukdomen som går över Sverige nu. Den drabbar tjejer i åldrarna 18-25, tragiskt nog i vissa fall till och med tidigare. Det är en stereotypsjukdom, och baseras på tvserien sex and the city. Jag är ledsen alla kvinnliga läsare, nu ska jag spy lite. Nu har det bland svenska flickor, förlåt, kvinnor, blivit dags att älska bloggning. Detta är dock endast ett substitut för att man inte kan få en egen kolumn i lokalblaskan att berätta om 'senaste modet' och 'senaste ragget'. Jag följer dagligen en 10-15 bloggar där majoriteten som skriver är tjejer, för inse, tjejer kommer alltid vara bättre än killar på att uttrycka sig, och indianer målar sig alltid konstigt och dansar ännu konstigare, nog med generaliseringar.

Jag har med andra ord under en längre tid analyserat mycket av inläggen som skrivs och 9/11 tjejer som jag läser inlägg av tittar frekvent på sex and the city. Har till och med hela serien på dvd så man kan titta och idolisera om och om igen. Jag säger inte att det är dåligt, men det är mainstream och tråkigt. För oss lite bevandrade i filmhistorian så fanns där en annan Carrie, och henne hällde vi grisblod över, det ni, sug på den! Det som har blivit trendigt bland alla bloggande tjejer idag är att man ska ha en fet vektoriserad header, äga en digital systemkamera och ta ytterst suspekta foton. Självklart bara på sig själv och i värsta fall sin hund och sina närmsta väninnor. Man ska där också berätta varje dag vad man haft på sig och var det kommer från. Låt mig saxa från ett inlägg:

''Idag har jag ett grått ryggurringat korvskinn på mig, till det har jag svarta tunna strumpbyxor från HåÄm, sen hade jag min nya äkta mulberryväska köpt i Thailand. Fett snygg va?!''

Okej, jag erkänner, spetsade texten lite, men ni förstår konceptet. Det handlar inte längre om text och kontenta utan om digital estetik och en kombination av Sex and the city och Ebba von Sydow, för hon är så in i bombens chic. Antar att fenomenet fanatism finns och uttrycker sig i många former i samhället, oavsett könsursprung eller samhällsklass. Tycker dock fortf. att själva sex-and-the-city-syndromet är lite pinsamt faktiskt, det är så genomskinligt. En blogg som börjar med ett foto på dig själv och texten ovan är inget som fastnar, åtminstone inte hos mig och min morgonrutin.

När crazy-frog-syndromet drog över Sverige var det till en början killar som avgudade grodan då det var en internetsymbol. Inte fan gick vi nördar runt och lät som en tvåtaktare när vi mobiliserade oss från a till b för det. Vill samtidigt inte kasta skit på alla Ebba von Sydow-wannabes och illustrator-slampor utan kan väl lätt konstatera att ni kan vinna mitt intresse om ni lägger ner mer tid och energi på texten.


/Av-skriven På-krigsstigen

Hon gör sig bäst i gråskala. Tack för en trevlig och produktiv dag dock fröken H!

Jag får vid tillfällen frågan 'Varför händer allting dig?' tätt följt av påståendet 'Du hittar på de här sakerna, du kan inte ha sån otur alltid'. Jag ska förklara för er varför jag råkar ut för alla obstinata ledsagare, butiksbiträden, sura blogganalytiker och dylikt. Jag är en för jävla trevlig och hängiven gentleman, där uti ligger problemet. Som idag, när jag skulle ta bussen upp för lite lunch, sätter mig där det är lite extra benutrymme, skönt tänkte jag, plats att sträcka ut. Ett par stationer senare kommer det på en tant årgång skitgammal med sin rullbag eller vad man nu kallar det. Tänkte, hon behöver nog sit tta här, som den trevliga jävla ungdom jag är flyttar jag mig. Den här tanten tog det som en kärleksförklaring, ett tecken på omvårdnad ålderdomshemmet inte kunde ge henne.

Hon börjar prata intensivt med mig, sätter demonstrativt i mina hörlurar för att jag var inte sugen på att socialisera om löständer och slidtorrhet (för er som hängt med ett tag här på bloggen kommer ni kanske ihåg tanten jag inte blev av med på bussen som detaljerat berättade om hennes tandlossning). Försök aldrig ignorera gamla tanter, det kommer ändå inte fungera. Hon tar nu fram visitkortet till sin sons fotoateljé som ni ser ovan, bokstavligen viftar det framför mitt ansikte och tycker att jag bör ta emot kortet så hon får berätta vad det handlar om. Jag drar en djup suck och tar ut öronpluggarna från ipoden och frågar lättsamt ''jaha, vad har vi här då?'', då fick jag utläggning om hur mycket bröllopsfoto hennes son kunde ta på mig. Konstaterade för henne att jag inte tänkte gifta mig på ett bra tag men tackar ödmjukt för visitkortet så jag vet var jag ska vända mig när det väl händer. Hon är säkert en jättefin människa, missförstå mig rätt och diverse avskriven-fobiker där ute, slå mig inte. Ibland har vi väl alla dagar vi bara vill sitta i vårt hörn och inte behöva prata speciellt mycket med folk?

/av-skriven på-hitt

Bygger om lite här , har inte försvunnit , kommer snart en uppfräschning av designen och strax där efter en ännu större.
We lajk!


/avskriven

Efter att ha städat bort allt gammalt fanns det här kvar, behöver jag handla eller klarar jag mig? (P.S. Där står en flaska ättika i dörren också. D.S)

/av-skriven på-snusen

Du ställer klockan för att kolla tvprogrammet på spåret, du tycker att Björn Hellberg borde bli påve. Du vårdar dina krukväxter bättre än dig själv och du löser fler korsord än det finns ord. Vuxenpoäng är a och o, vi vill alla ha dom. Frågan är om man är villig att betala det pris som krävs för att få tag på rätt mängd för att kalla sig vuxen. Det finns mer eller mindre starka vuxenpoäng måste jag nog säga. När du kan äta matjesill till frukost, lyckas dansa in på första bästa nattklubb och dra iväg en foxtrott till Hip's dont lie eller när du börjar intala dig att den forcerade umgängesformen parmiddag faktiskt inte är så dum, är du på väldigt god väg.

Personligen anser jag att det finns ett par elementära saker som genererar fett mycket vuxenpoäng. Sill utanför högtiderna, whisky (då inte i shot-form utan för att det faktiskt är gott) och grekisk sallad är ett par av sakerna som genererar vuxenpoäng. Grekisk sallad? säger ni säkert, men tänk på innehållet.. Fetaost, oliver, soltorkade tomater, sallad och olja/vinäger. Här har vi gått från den grundläggande kyckling/ostskinka-salladen med drypande rhode island-dressing till det lite mer sofistikerade, besksmakande landet italien med allt vad det innebär. Sen ska man inte glömma de klassiska vuxenpoängen så som villa, volvo, vovve, allväderstövlar och ica-kundkort.

Det här med vuxenpoäng är lite roligt tycker jag. Har de senaste dagarna haft ett flertal diskussioner om vad som egentligen är vuxet och vad man får räkna med som ens väg till pensionen. Själv tror jag att är lagom vuxen, åtminstone ung nog för att se vad som är gammalt.

/Av-skriven På-stitlapp

Ibland får jag snilleblixtar och tänker ''en sån ska jag ha'', ett fenomen som gäller allt viktigt här i livet. Därför har jag inget bananfodral. Denna uppfinning är något av det mest meningslösa jag sprungit på. Jag förstår inte? Varför betala dryga 100 spänn för att man inte orkar lägga bananen överst i väskan? Nej jag har fobi för det här bananfodralskrället!


/Av-skriven På-banan (-- HAHA! Så nöjd)

Pengar är ett flödigt begrepp, något som ska komma och gå för att det ska finnas nytta med det. Tro mig, jag är förespråkare av att göra av med pengar, men det måste finnas en gräns. För 80 år sedan var det senapsgasen som var ett av de större problemen i världen, nu har det blivit en lite mer mild variant och det är dags att sätta kossor och får i centrum. De stackars liven beskylls nu för växthuseffekten av den simpla anledning att de inte kan hålla fisarna inne. Det ska nu spenderas i runda slängar fyra miljoner kronor på att forska huruvida kossorna och fåren fiser för mycket.

''Komätningen är en del i hela den kedja som ska analyseras för att man ska se hur utsläppen från jordbruket ska minskas.''

Okej, forskning i all ära, vad blir slutresultatet och vad hade man tänkt göra av siffrorna detta genererar? Vi kommer inte direkt kunna tvinga de stackars djuren göra knipövningar och täta ihop läckaget så att säga. Mer onödig miljöforskning åt folket!

/Av-skriven På-(sädes)kornet!

Vill varna känsliga pensionärer och överdrivande medelålders ''tycksyndommig''-offer om att kommande text är varken omtänksam eller åldringsmässigt gästvänlig. Som viril ungdom förväntas jag passa upp de äldre och deras modell av det metallhöftsvänliga samhället. Det ska bockas, nigas, flyttas på och helst vändas ut och in för att tillfredsställa varje äldre människa och deras behov.

Missförstå mig rätt när jag spyr galla över det lavendel-doftande folket men vissa äldre människor är bittra och sura. Man kan tycka att när man är i den åldern borde man vara glad att öht. ens vakna på morgonen. I hyreshus väsnas det lite, och en fredags-/lördags-kväll föväntas det nästan att väsas från något håll.. Vi ber om ursäkt om vi stör er mitt i lets dance med en ljudnivå som knappast skulle överstiga en dammsugare.. Vi är snälla ungdomar som aldrig gör liv ifrån oss, dra oss inte över samma kam som det folkölsdrickande, saab-körande, hängbyxe-folket som lyssnar på eddie meduza och snusar. Så till herr och fru bitterfitta på nedanvåningen, tack för ert bidrag till Avskriven. Nästa gång bjuder vi in er så ni får se att vi är snälla och trevliga, eller inte. Hoppas ni vinner jorden runt resa på Bingolotto så Hertziginnan slipper er ett tag.

/av-skriven Bi-tter

Vet inte riktigt om jag gjort bort mig, eller om jag statuerade ett exempel att inte alla råstirrar på blinda människor med stav eller förståndshandikappade människor med dregel i mungipan, jag har många vänner som skulle kunna klassas som förståndshandikappade, främst på fredag/lördag-nätter. Sitter på ett fik, in kommer en rätt liten tjej som är blind, hon har en ledsagare med sig då hon inte verkar vara jättebra på att känna sig fram med sin stav eller vad man nu säger. Jag slänger ett öga på ledsagaren och inser, jisses så söt, tittar en gång till. Då tittar den här ledsagaren på mig och går fram till mig och säger ''Är det verkligen så intressant att titta på blinda människor?'', jag blir ställd, jag tittade inte på den lilla tjejen, jag tittade på ledsagaren. Jag bestämde mig snabbt för att hennes söthet och charm försvann när hon ifrågasatte mig så jag svarade kort och gott ''För det första, den blinda ser väl inte att jag tittar på henne, men däremot hör hon dig ifrågasätta en situation du missförstått. För det andra var det inte henne jag tittade på, det var dig.'' Den här ledsagaren såg ytterst chockad ut, och bad om ursäkt.

Tur att jag inte valde ''Tittade inte på henne, ingen vill väl titta på en blind människa?'' faktiskt, den lille tjejen var inte så gammal, hon hade nog inte förstått min ironi och sarkasm. Förväntar mig däremot en lång och arg kommentar av min käresta Andreas Svensson nu för att jag varit oförskämd och tittat på en ledsagare till en blind flicka, ''Hon kan bli störd i sitt ämbete och fälla flickan.''

Jag svär på min grav Andreas, jag menade inget ont! Snälla slå mig inte igen. Din ord gör ont i min själ.

Vad som däremot slog mig är att blindstavar är verkligen tråkiga, blinda ska väl också kunna vara lite trendiga? Ska lätt regga 'pimpaminblindstav.se'.


/av-skriven (blind)på-k

Jag har skägg.. mormor säger att det är fint, därför behåller jag det. Min mormor har msn, hon regerar.

Det här med att handla saker av säljare.. Asså, jag är en svag och ynklig människa, det ska erkännas. Idag skulle jag bara fönstershoppa, inhandla lite förnödenheter till helgen men inget annat. Sagt och gjort, gick runt en sväng i stan och kom till (haha tom. här blev jag osäker och fick kolla på kassen, vet inte ens var jag handlat) Borett. Jag gick in för att bli lite inspirerad till lägenheten.. Tjejen bakom disken, o h l a l a, hon hade sån utstrålning och hjälpsamhet i ögonen. Jag var ju bara tvungen att se om det stämde, så fick ju ha något att fråga om. Nu sitter jag här, på ett fik, med två ljusstakar och ljus som jag inte har en susning om var jag ska placera.. Hur fan gick det här till? Jag skulle ju bara prata lite med henne.


Kan nästan se hur jag nervöst stammar fram ett ''De här ljusen, brinner de länge eller?''. Det kan tyckas vara en väldigt relevant fråga, om det var värmeljus. De här ljusen är 30 cm höga och 10 cm i diameter.. Självklart brinner de länge. Tror till och med att jag rodnade som en liten skolpojke, nä, jag är inte speciellt bra på det här. Tror jag lägger ner konceptet helt och hållet. Hade inte kunnat ha ett förhållande med något butiksbiträde i vilket fall, hade handlat för mycket.

/Av-skriven På-Lurad

Dagar som de här är de lyckligaste dagarna i mitt liv, folk ifrågasätter mig och tycker att jag är annat än manlig. Andreas, ty jag vet inte vem du är och det sörjer jag ofantligt. Du ser, jag har till och med hjärtat in ditt namn och din utläggning så mycket den betyder för mig. Det är inte okej att skämta om journalister, inte ens om de jobbar på aftonbladet. Det är inte okej att citera Ebba Gröns 'Totalvägra' med 'Små gröna as försöker göra mig till man, då väljer jag hellre att vara barnslig som fan'. Tydligen får jag som man inte heller säga saker som 'Jag ligger bara med kvinnor som inte längre andas' för då skämtar jag om döden, ett groteskt grovt skämt som absolut inte är okej att säga när man ska visa stake som man..

''Det spelar ingen roll vad man har på sig utan vilken roll man utgör där nere'', undrar om jag inte har haft en flickvän som sagt något liknande.. hm.. Nåväl.

Andreas, lägg lite is i trosan och chilla ner ett par grader, jag har full respekt för både död, liv, kameramän och inte full så heroiska och hängivna journalister. Det är nog därför jag stolt kan skämta om det utan att rodna. Tack för din kommentar dock, du förblir alltid ett hjärta i min blogg. <3

/Av-skriven På-ndus!

Varje dag stöter man på situationer där man som människa funderar ''Hur tänkte de här? Varför?'', jag hade en sån upplevelse för en stund sedan. Om ni tittar på bilden ovan, som förövrigt är tagen direkt ur en av mina böcker så slog det mig först hur hemskt det måste vara att följa krig och elände som journalist. Att ständigt få ducka för kulor och bära blyvästar för att åtminstone ha någon chans om man skulle bli skjuten. Sen såg jag kameramannen på bilden, här har vi en man av sann tech-junkie kaliber. Hans kamera är i bulletproofed metall och han vill skryta lite så han har tejpat på bokstäverna TV på baksidan. Om man kollar vad de här fyra har på sig för skydd blir jag full i skratt, om vi tar någon av de andra männen så har de sina blyvästar på sig, rejäla skor och tar skydd. Vi återvänder till kamerakillen, här har vi tagit på oss en hjälm, vårjacka och lutar sig ut från sidan av bilen.. Det här är vad vi kallar hängivenhet! Dagen till ära har han dessutom tagit på sig sina senaste foppatofflor, för inte fan tänkte han springa.. Nej här har vi en kameratekniker med stake! Här biter inga kulor, men ge mig en hjälm för fan, jag har en bad hair day.

/Av-skriven På-sk

reklamjunkie! Blir jag så förvånad när jag ser bilden ovan. Ni undrar förmodligen vad i hela friden det här är och då ska jag förklara för er. Det här är en artificiellt intelligent krigsmaskin som kan skanna av området och med värmekamera avläsa vad som är fiender och vad som är typ.. ett vitrinskåp. Det är sydkorea som nu sätter upp de här krigsmaskinerna längs gränsen till nordkorea som de sedan ett bra tag tillbaka är i krig med, även om man nu valt att hålla blysalvorna på en miniminivå (hah vilket roligt ord) och inte skjuta allt för mycket asiater i onödan.

Det som fascinerar en enkel reklamjunkie som jag så bekant är placeringen av Samsungs logga. Det är alltså Samsung som tillverkat den här überfeta superhypade krigsmaskin, och därför har man valt att lägga en logga på framsidan av maskinen. Jag undrar lite varför, eller ja, egentligen inte, mer fascinerad över vilken målgrupp den siktar ;) mot att nå. Jag förstår självklart att det här är ett högteknologiskt under som kommer få mycket publicering i media, men frågan är om det är good will? ''Ja men asså, vi vill att det sista en människa ser i livet är en samsung-logga. Det innebär tur i efterlivet.''

/Av-skriven På-kornet

Där jag bor, har jag ett toalettfönster rätt högt upp som inte är frostat eller sådär som toalettfönster brukar vara utan det är fritt blås in. Jag slår mig till ro med att ingen är lång nog för att kolla in, men det slog mig här nu på morgonen att det har pågått rätt mystisk aktivitet där som nog fått mina grannar att tvivla på mig och vem jag är.

...Ska förklara läget, jag var på en ytterst besynd(ja..)erlig nyårsfest iår. Temat var stormaktssverige och hela kvällen gick i rättså patriotisk ton. Alla skulle bidra med ett kulturellt bidrag, mitt blev att sjunga alla 7 verser på nationalsången ... i duschen. Då lägenheten vi skulle fira nyår i inte var vattentät fick jag istället spela in mitt bidrag. Så tänk er en rätt liten dusch, där jag monterar upp lite inspelningsutrustning, mic, mixerbord, hörlurar och kamera! (det var ju tvunget att förevigas) Där stod jag och sjöng i min mankini och med kameran på att ta lite stillbilder då och då.

Nu igår, klockan var förvisso rätt mycket, men tog återigen foto på toaletten när jag skulle ge er inblick i hur jag ser ut precis efter motion..

Det är först nu det slagit mig att man ser alla blixtar genom mitt toalettfönster, det är här mina grannars skepsis kan uppstå. Vad är det för människa som tar så mycket foton på toaletten. Vad är hans problem? Nåväl, majoriteten av mina grannar är 70+ och tror de varit med om det mesta, men fortf. där är de grannar som kollar skumt på mig.. Nu förstår jag nog varför faktiskt.

/av-skriven på-lyset

Såhär ser man ut när man varit ute, motionerat, och inte tycker om det.

/av-skriven på-språng

Jag omringas av människor i olika former som hamnat i bantningsträsket.. Jag själv har utvecklat en stadig kebabmuskel och anser väl egentligen att det är pondus. Eller inte. Har nu bestämt mig för att jag ska låta bli att äta ute lika ofta som tidigare, lagade igår därför vegetarisk skinkgratäng. Den ni! Ja jag vet vad ni tänker ''Vegetarisk kassler, jo tjena.'' och ni har rätt, den var inte vegetarisk öht faktiskt. Men det låter jävligt bra och sunt! Det blev helt okej tycker jag, kan dock konstatera att som lunch dagen efter, icke uppvärmd, var den ingen gastronomisk upplevelse. Varför kall? - simpelt, jag har min microvågsugn i skafferiet då jag tycker det är en förbannat ful maskin, måste ta ut den och koppla in för att värma mat.. Med andra ord blir det inte av.

Nåväl, nu blir det knäckebröd och vatten resten av året, kebabmuskeln ska bort!

/av-skriven på-lägget

Såg precis att Tina kommenterat min blogg, trevligt.. För er som undrar går det bra att kommentera igen ;) Alltid kul med kommentarer och reflektioner på saker. Nåväl, Tina ville se min lägenhet, och kan väl dela med mig av mig själv lite mer känner jag.. Här kommer två bilder över min nuvarande studieposition, soffan!


/avskriven

För er som läser här dagligen vilket har kommit till att bli ett stadigt gäng, ni bör läsa flickorna grus inlägg om Epic Fail eller IMBA på http://twoforone.blogg.se för här kommer min reflektion.

Jag läser deras inlägg och kan nästan se alla ansikten framför mig. Jag är en kille som inte gärna plockar upp en halvt nersupen flicka som visar brösten på dansgolvet av 'misstag', jag skulle inte heller behandla henne som ett svin för att hon faktiskt flashar mig sina bröst. Som jag skrev till flickorna på twoforone så dansar jag mer än gärna, det må se ut som jag har just en sten i knäskålen och hålfot men jag tycker det är skoj iaf ;) Jag dansar per definition aldrig ensam, det ser bara komiskt ut. Dansar sällan heller med främlingar. Detta av en simpel anledning, ''När en person av motsatt kön approachar så utgår vi med en gång ifrån att han är ett fullfjädrat jävla svin.''. Man kan i många fall verkligen se vilken nedlåtande uppsyn många tjejer har ute på krogen, det får mig att inte öht vilja bry mig. Det ger mig avsmak och min mun smakar bitter, och inte den bra sorten.

Vad har hänt för att killar ska förtjäna detta rykte? - Jag vet inte, men tråkigt är det. Troligtvis är det för alla de promiskuösa pojkspolingar som skinkar på fem-i-tre-ragget och skickar hem henne ungefär 5 minuter senare. Jag förstår inte riktigt hur man som kille ska kunna tillfredsställa varje behov ni flickor har. ''Dansa aldrig ensam. De flesta ser bara sorgligt desperata ut.'', okej fine, jag kan köpa att det ser konstigt ut. Samtidigt, hur i helvete ska man hitta någon (förutom ens egna ohängda vnner) som faktiskt kan tänka sig dansa utan alla ytliga aspekter och kan se förbi det faktum att man som kille per definition är 'ett svin'?

Nä, jag tror jag förhåller mig till att kolla på när andra killar nedlåter sig till att gå under kategorin 'svin'. Själv kommer jag hålla mig till ett hörn, dansa för mig själv, se desperat ut. Kanske är det så jag får möjligheten att dansa med någon som inte ser mig som ett svin... vem vet ;)

/avskriven

Okej, jag ska förklara en sak här. Jag är en kille med rättså bra självförtroende, visst, vi har alla våra svackor men jag hävdar bestämt att trots min snenästa och pittögda nuna med tunnhårighet på toppen ser jag mig som rätt okej. Igår blev jag upplyst av en främmande och ouppfostrad flickhynda på stan att så var inte fallet. Så här gick det till...

Jag går och nynnar lite för mig själv påväg till dagens matställe

*F19-20 kommer framspringandes till mig*
(Flicka) : Jag hade ALDRIG kunnat gifta mig med dig!
(Jag) : eeeh? okej?
(Flicka) : Nej du är för jävla ful...

I ett sånt här läge blir man ställd, detta blonda uppåtnästa stycke till kvinna ofredar mig verbalt på stan.. Vad svarar man? Jag granskade hennes tänder och konstaterade mycket riktigt , jävlar vilka stora framtänder hon har. Jag är inte killen som är oförskämd med besked utan lite subtilt

(Jag , efter ett par sekunders betänketid och tystnad) : Det var ju.. synd.. Hade mycket väl kunnat tänka mig att gifta mig med dig. Dina framtänder är så stora och fina.

Jag var tvungen att svara något, och hon förstod onekligen piken om att jag förstår att hon har ångest för sina stora framtänder och att jag förhoppningsvis lärt henne att man kan inte bara gå fram och vara oförskämd mot folk på stan utan att bita i sura äpplet efteråt. En bit bort stod hennes vänninor och såg ut som de inte kände henne, säkerligen en vadslagning. Det säger jag självklart inte, då låter jag inte hälften så ödmjuk.

/avskriven på-krigstigen

Wehu, sitter just nu på mitt sedvanliga fik, jag älskar fika, någon som vill fika finns jag i Hässleholm just nu ;) Jag sitter här och fascineras utav gänget invandrare som sitter intill mig. Nu är det möjligt att någon blir irriterad och störd utav mitt inlägg men nu säger jag bara vad gemene svensk faktiskt säger. För att senare komma till en positiv slutkläm.

Som invandrare till Sverige från irak, pakistan och allt vad det nu heter pratar du aldrig Svenska, du respekterar inte kvinnor och framför allt skulle du inte förmå dig att lyssna på vad dom har att säga. Detta är majoriteten av sveriges befolkning införstådda med, man skyller på en kulturell klyfta som ligger ljusår från varandra. Idag blir jag glad, nu är det så att stans absolut största invandrar-hak (kom igen, alla städer har ett.. låt oss inte förneka det) är stängt och nu har de förpassat sig till mitt svenska emo-fik. Här sitter de, pratar högt och dricker sina kaffe latte och pratar albanska (eller vad det nu än är), eller vänta.. inte idag! Idag pratar samtliga svenska, med varandra?! Vad har hänt? Kom igen, de kan inte mena att de faktiskt har anpassat sig och lärt sig svenska? Ska de börja jobba nu också? AAH! Nej, skämt o sido (måste säga så, annars får jag nog stryk om någon hittar mig), de pratar faktiskt Svenska och mitt i sällskapet sitter just nu en tjej och berättar en historia, och samtliga testosteronstinnade männen kring bordet lyssnar. Det glädjer mig, jag tycker att man tar seden dit man kommer och försöker anpassa sig. Det här gänget gör mig så glad att jag egentligen vill bjuda dom på fika, men shit, då kanske de slår mig, och då blir jag ju besviken.. Bästa att låta bli ;)

Nu ska jag packa ihop och bege mig iväg och fixa lite sällskap till kaffet i magen. Matdags! blir nog sallad, känner för att vara sund idag.

/Avskriven

Okej, idag kommer jag vara en gnällpitt ett renodlat tuppjuck om jag nu får be. Satt och filosoferade ensam här på morgonvkisten om mjölkförpackningen och dess existens. Idag talar miljömupparna om att tesen allt brinner bara det är varmt nog inte stämmer. Utan att vi måste vara mer miljövänliga och tänka på att vi inte får kasta tuggummi i naturen. När jag var liten... var största anlendingen att inte göra det, att fåglarna kunde ta det, klistra ihop näbben och dö. Idag är det ''Barnen i afrika får inte tillräckligt med syre om du gör sådär.'', fine.. Tidigare var det ''ät upp det du har i munnen, tänk på barnen i afrika'' och skulle man svälja tuggummit hade det varit ''så får du inte göra, det sätter sig i blindtarmen''.

Nåväl, nog om tuggummi och åter till miljöfrågan. Här i skåne har man beslutat sig för att sätta skruvkork på mjölkförpackningarna (se bild ovan), detta är för mig en STOR gåta. Eller egentligen inte, varför skulle vi inte vilja ha mer plast i naturen? Det säger väl sig själv. DOH! Samt att nu kan jag inte längre vika ihop mjölkförpackningen sådär smidigt och snyggt så den inte tar plats i soppåsen längre.. Nu får man nöja sig med att hoppa och stampa på den tills den är någorlunda platt för att sedan kasta den lite halvdant.

Nej, tacka vet jag förr.. Det var bättre förr, då fick de med reumatism kämpa lite för sin mjölk!

/avskriven

Har ni någonsin känt känslan att 'shit, varför gjorde jag det beslutet' ? Pratade med en gammal vän härrom dagen och kände precis den känslan. För ett antal år sedan missbedömde jag en situation och gjorde ett mycket felaktigt beslut, ett beslut som jag idag måste erkänna ligger mig lite i fatet. En då för mig enormt viktig vän som jag hade världens möjlighet att ha i mitt liv på ett väldigt speciellt sätt.

Man är liten och dum alldeles för ofta, jag kan framstå som en rätt proper person som tänker igenom saker innan jag utför dom. Ack o ve, alla har vi dalar och faser man ska gå igenom. Det är dock få saker i mitt liv jag ångrar, men den här saken är en av de absolut största misstagen jag gjort. Hittade en mapp på min dator igår med backup över filer / bilder / låtar som gjordes för sisådär 5 år sedan. Där fanns det allt mycket skratt och mycket minnen som gjorde mig fundersam, nästan på ett bitterljuvt vis.

Jag hoppas bara det inte är försent att faktiskt göra något åt situationen, livet är väl till för att förändra och förbättra?

/avskriven på-..öh..len

Jag har en msn-lista som är väldigt begränsad, jag försöker hålla den relativt kort och vill inte ha allt för många på listan. Ibland kan jag dock undra lite över mina val ty listan är just nu fylld av spydiga, spontana och 'breflabbade' personer som förgyller mina dagar med otrevligheter och bara driver med mig. Igår var en sådan dag så vill framförallt tacka anna och robin för deras medverkan.

Jag är en känslig pojke, eller känslig och känslig.. Jag är inte mycket för det där med grovheter i mun osv. Åtminstone inte publikt, ska försöka välja mina ord noggrant här. Berättade igår om Twoforone-tjejerna och deras blogg. Har fortsatt läsa ty deras sexuella frustration har tagit sig ut genom huden och visar sig i ord genom sisådär 4-5 blogginlägg om dagen. Ska bli intressant att se lite hur det här slutar, om vi ser till hur det har varit med stora bloggar tidigare har de fått hybris och börjat tänka på innehållet allt för mycket. Tillslut har man hamnat långt ifrån kontext som möjligt, make it simple. Fortsätter deras läsarstorm så kommer vi se en artikel på aftonbladet med rubriken 'Två unga tjejer bloggar om sex och singelliv', därefter kommer deras blogg läggas ner för att startas upp som ett betalt uppdrag från aftonbladet för att alla vill vara nya schulman.

Som sagt, det är en intressant blogg, men min känsliga tunga vrider sig gentemot vissa inlägg och det är inte utan att jag blir lite generad när jag sitter här bakom min 19''are.. Ja skärmen då ;) Nej men gosh, jag var ju snuskig i mun, det var inte likt mig. Hah!
Twoforone har dåligt inflytande på mig, hur ska det här sluta!?

/avskriven på-skrev-et

Satt här nu på morgonvkisten och slösurfade runt på lite bloggar och drack mitt morgonkaffe. Den ena ledde till den andra som ledde till den tredje som ledde tillbaka till 2girls1blog.. erhm.. för er som inte förstår reffen.. beklagar, tänker inte förklara mycket mer än så ;P Bloggen heter egentligen 2forOne.. Två singeltjejer som bestämt sig för att på ett mycket underhållande sätt blogga tillsammans om jakten på Mr. Prins Charming och berättar om snedsteg och floskler påvägen dit. Kan varmt rekommendera bloggen då det hela skrivs på ett mycket underhållande och för killen, lärorikt sätt ;)

Är intressant det där med prestationsångest, gällande inte bara sex utan öht. förhållande. Som kille förväntas man onekligen att följa ett antal oskrivna regler, åtminstone tror man det som kille. Man vill ju trots allt vara sin partner till lags, även om det innebär att grabbarna runt ölbordet säger 'katjjjshshh' (pisk-ljud.. hur i hela friden skriver man det?), pekar och skrattar trots vi alla besitter samma kuvenhet att när vi kommer hem går vi på kommando ut med soporna, diskar och kanske tom. dammsuger innan vi sätter oss framför datorn och spelar wow eller tvn och kollar fotboll (om man nu föredrar det).

Nej tacka gud för töserna. Som en god vän till mig brukar säga 'Hon får gärna göra slut med mig, men aldrig lämna mig, klarar mig inte utan henne.', det är så vi killar är utan flickorna antar jag ;)

/avskriven

Länk till bloggen jag pratar om: http://twoforone.blogg.se

Jag gick härrom dagen på stan, måste säga att jag insåg att det fanns så mycket saker jag behövde vräka av mig av här i 'bloggen'. Saker jag reagerade över att folk gjorde, sa och förmodligen tänkte. Tänkte bokstavligen 'Det här ska jag blogga om sen.', nu sitter jag här, per definition, 'sen' och ska blogga. Inte kommer jag ihåg en enda av sakerna jag tänkte jag skulle blogga om. Frågan som kommer till mig då är onekligen, är det verkligen speciellt viktigt då? och framförallt, var det något att bli speciellt irriterad över? Jag menar, när jag nu ändå inte bemödar mig med att komma ihåg det.. Kunde det ju faktiskt kvittat vid tillfället.

Vi går alla dagarna i ända och blir irriterade över saker som andra gör, eller säger. Vi blir, om inte varje dag, åtminstone ett par gånger i veckan påminda om hur viktigt positivt tänkande är. Tänkandet ska riktas framåt, uppåt, hitåt och ditåt. Jag hävdar bestämt att det inte alltid handlar om de stora tunga ämnena i våra liv som bör tänkas positivt på utan snarare de små sakerna som irriterar i vår vardag som egentligen inte innehar fog nog för att irritera. Varför öht. bry sig om och bli irriterad över att en främling tog upp all plats på trottoaren när det faktiskt finns möjlighet att gå runt om. Det är kanske bara jag som blir förbannad när folk kommer ut från en affär som ligger i stråk med en vältrafikerad gågata och bara stannar mitt på gågatan med sina väninnor för att prata skit. Fullständigt ivägen för hela världen. Det är ju hemskt att de där två sekunderna extra det tar, tas från MIN värdefulla tid?!

Vem är jag till att prata egentligen, jag älskar att avsky småsaker... Då får jag ju något att skriva om, när jag väl kommer ihåg dom dvs.

/avskriven

Nåja, nu är det 2008, jävlar i min låda. Nyåret firades med sång, dans
och lite naket i Malmö. Som sig bör, ska även jag skriva någon form av
sammanfattning av året 2007. Ett år av en blandad rödgrön röra som har
fått mig att dels falla i tårar både en, två och tre gånger.

Året började redan 2006 skulle man kunna säga, en tät natt som började på
Bara Vara, slutade på tempel i champagne-drinkens ära tillsammans med
vad som skulle bli min chef och början på något nytt. Blev inkastad i en värld
av en massa begrepp jag inte visste speciellt mycket om, fick min tredagars
intensivkurs av min gode Robin (tåhmte ån a stiik). Därefter var karusellen
igång, intensiva veckor där en period för att det sen drastiskt skulle lugna ner sig.

Sommaren blev som förväntat, förskräckligt dålig om man ska vara fullständigt
ärlig. Inte för att upplevelserna osv. var dåliga, utan vädret.
När jag säger att jag badat max 5 gånger i år ljuger jag inte.

Det var ett år som präglades känslomässigt hårt, jag slets mellan ett par olika
punkter och det var emellertid rätt tufft. Men vet ni vad, det är fredag ;) Då ler
vi med vårt största leende och säger, livet går vidare.

Jag vill tacka samtliga för mina vänner för ett overall fantastiskt 2007, vi tackar
efter efterfesten, favorit och speciellt tack till mina vänner i norr.
Robin, Stationshuset med tillbehör, trevligt! Mycket!

Må 2008 vara med eder alla!

Det här är robin, han är en riktig tomte...on a stiik!

/avskriven

Konsten att bli gammal utan att faktiskt vara det..

Nå, jag har gubbmage, ärvt min faders hårfäste och blir ständigt påmind om hur hårstråna sitter glesare och glesare. Är det charmigt egentligen? Jag fick höra det härrom dagen, satt och pratade med ett gäng människor modell pensionärer. Vi började prata ålder, de förvånades över att jag bara var 21. "Nä jag skulle tippat på 28-30 någonting.", därefter började vi diskutera huruvida det är bra eller dåligt. Har inte reflekterat så mycket över det där med ålder tidigare, men äh, det är ju bara ett nummer, tappa håret? Den dagen jag börjar oroa mig på riktigt är den dagen jag faktiskt tappar håret och stråna drar med sig minnet på köpet, DÅ ska jag överväga att anse mig lite gammal.

Efter att ha haft den här diskussionen med pensionärerna åkte jag till Malmö en sväng, fikade med ett par vänner och påvägen ut spänner en dam ögonen i mig. Hon var 45ish, såg väl bra ut för sin ålder antar jag (vad har man för referenspunkter liksom..), hon ger mig världens mest förföriska blick och säger "Hejsan.. Är det där bordet ledigt nu eller tänkte ni sitta kvar?", antingen ville hon väldigt väldigt gärna ha vårt bord eller tänker äta upp mig. När jag snabbt säger "nej det är ledigt, ha så trevligt." kommenterar min något smidiga vän "hon skulle kunna vara din mamma"... tack.

Hon känner sig nog ung och fräsch nu.

Konsten att sitta på ett konditori.. och inte bry sig..

Lite lustigt titel måhända, men måste säga att det är en intressant fråga att ställa sig. Bestämde idag mig för att inte gå till ett fik där jag är igenkänd av allt och alla, så hör och häpna, jag vände mig mot de lite mer pensionärsanpassade konditorierna. Där man dricker ur kopp istället för mugg/glas, där vinerbröd och småkakor säljer mer än baguetter och toasts, man har gamla hederliga stolar med plysch-överdrag och armstöd som sitter helt fel gentemot bordet, ett konditori helt enket.

Satte mig strategiskt med en vy ut över disken där man ser folk komma och gå, man kan tom. höra folk diskutera.. Till en början blev jag irriterad av folk, mest av det faktum att man tog en kölapp och stod väntandes till någon ropade sitt nummer.

- Trettioett!, hör jag vrålandes, fram stegar denna till synes rätt så gamla krutdamen fram efter kanske 20 minuters väntande, hon inleder sitt kak-köp med 'ag vet ju inte riktigt vad jag ska ha.. men en kaka av någon sort?'

Det går en rysning genom kroppen på mig, jag vill helst gå och lufta ventilerna på hennes lila rullator, hon har ju ändå haft 20 minuters betänketid. Insåg därefter att detta är anledningen till att jag oftast inte går till konditori, mycket folk som ska handla mycket och vill gärna socialisera med alla runtomkring, det är som en stor gosig familj. Men vet ni vad? Det är ju fredag, och vad gör vi på fredagar? Vi ler stort :)

Jag tänkte tanken 'positiva tankar, det är fredag, gör en bra gärning och gläd någon!', jag har en grej för mig att där jag varje dag försöker göra någon lite speciellt glad eller bara uppmärksammar någon lite speciellt, kan vara en vän eller en främling, det spelarju inte så stor roll. Sagt och gjort det är ju fredag idag.. I kön ser jag en liten, jättesöt dam med världens mest underbara hatt, den var färgad som regnbågen och allt jag kan se är henne framför mig i pride-tåget skrålandes ut saker för homosexuellas rätt i samhället. Bestämmer mig hastigt för att när hon beställt, erbjuder jag mig att betala för hennes fika, och önska henne en trevlig dag. Social träning is teh shite, sagt och gjort. Damen blev lite smått chockad när jag sa till kassörskan att jag vill betala för hennes fika, hälsade damen en trevlig dag och att hon fick gå försiktigt för det är halt ute. Här fick jag världens mest otippade reaktion, vet egentligen inte vad jag hade förberett mig för, men fick världens mest glesa leende (tandlossning is teh shajt), hon tittade på mig och sa
'Tack min vän! Du gjorde min dag, inte visste jag att det finns så trevliga människor. Ha en bra dag du med, och tack! tusen tack!'.

Mission complete!

Nu väntar jag bara på att hon ska googla upp mig och kolla min blogg och kommentera! Måste nog fixa kommentarfunktionen ifall att hon kommer hit.

Tant and Erik, sitting in a tree, K*I*S*S*I*N*G, jag har halva inne.

Facebook, att vara, eller, att vara ännu mer!
Satt här för någon dag sedan och lyssnade på lite vänner från Malmö prata om just Facebook. Detta fenomen som spridit sig världen över, erövrat världen på loppet av bara några månader. Företagsledarna sliter sitt hår, de anställda jobbar inte längre. De sitter nu istället och jämför vänner på facebook, kollar bilder som noga är utvalda för att man ska se så representabel ut som möjligt. Allt inom en form av interaktiv hierarkisk samhällsspiral där det gäller att synas och dessutom se enormt bra ut när man gör det.

Mina goda vänner satt och gick igenom varandras facebook-vännerlistor, verkade som att har du fler Petter Af Niklas och Anders Von Vettet än Johan Persson Svensson Nilsson så tillhör du samhällets 'inne-grupperingar'. Har du enbart bilder som är direkt högerklick-snodda från nattstad, nattliv, hitliv och ditliv är du festprisse nummer ett. Vevar du dessutom din så kallade 'schtekararm'på bilden och hivar i dig från flaskan lite billig philipponnat är du per definition 'kung i baren'.

Det är inne att vara inne, eller åtminstone tro att man är det. När jag blev intresserad av datorer och internet runt 96-97 ansågs man vara nördig. Idag mäts ditt stureplans-stånd utifrån hur pass bra din google och facebook-profil är, intressant vändning.

Nej, upp till kamp mot kvalen, facebookstriden, den är här!
Viva la revolucion!

/avskriven

Heh, nåväl.. Detta var ju en allt för intressant morgon. Väldigt faktiskt.
Vaknade trött som en gris i motvind denna fredagsmorgon, tänkte 'vem i helvete
tänker *oh äntligen, fredag morgon* en fredagsmorgon?'.. Det är inte logiskt. Faktiskt! Nu har jag fått vatten på skon. Bestämde mig för att åka upp till Hässleholm för att sätta mig på nya favo-plugg-haket, 'Madrix'. Sagt och gjort, bussen upp kantas utav tonårsmobilsignaler och annat fanskap, men jag log åt det hela och kände 'det är ju fredag'. Väl uppe i Hässleholm gick jag för att ta ut pengar, 'kortet trasigt, var god försök i annan automat'- En vanlig vardag hade jag ju självklart blivit rosenrasandes arg och hängt på låset till Swedbank för att väcka någon av de stackars förskrämda förstaårs-anställda i kassan till liv, men inte idag!

Idag bara.. log jag åt det och tänkte, det finns väl fler automater. Fick iaf långt om länge ut pengar, gick och satte mig på madrix med mitt kaffe och min macka, började läsa en pdf-artikel som låg hägrandes på skrivbordet när jag plötsligt hör skrikande och gormande nerifrån nedanvåningen där kassan är.
Föga förvånande stod där en stockholms...tant (ja jag vet, fördomsfull som fan, men kom igen, hur mycket tror ni jag som skåning får ta när jag är i Stockholm?). Tjejen gapade något om en brödrost, hörde inte så mycket, satt lugnt kvar på min plats strax ovanför trappan. Hon kommer uppspringandes och lämnar sina saker, går ner och skäller lite till för att senare konstatera att hon ska absolut inte vara kvar här, så hon hämtar sina saker igen. På vägen upp och när hon går förbi mig skäller hon och gormar om att hon minsann hade jobbat på 'riktig restaurang och hade mycket erfarenhet om just sådana brödrostar' som om hon hade en fis på tvären, och som den spontana person jag är .. konstaterar jag just det. 'Om din restaurang nu är så väldigt bra, borde du kanske hålla dig till den, is i trosan nu och lugna ner dig en smula'. Då brakade helvetet loss. Föga hade jag trott att denna människan rymde så mycket ljudvolym och svordomar om ungdomar och 'deras fula jävla laptops' etc. Men vet ni vad? ..

Det är ju fredag.. så jag bara log. Gick därefter ner och gav tjejerna rejält med dricks och tackade för en god kopp kaffe och att jag gärna tog lite påfyllning. Visst är det härligt när livet ler mot dig..

/avskriven

Busschaffisen Ian är min hjälte...
..

"Åh nej, jag ska köra nykteristen imorgon!"
*total tystnad*
"... ja.. den är nästan aldrig full"

okej.. men behöver kanske vara där.. men ändå! Ian (L)


/avskriven

Nåväl, kanske inte riktigt morgon, men ändå.. Sitter på Favorit och fördriver tiden lite, flirtar med Martin och Robin lite smått och känner att även denna dagen var bra att vakna upp till.. Sovit såååå gott, första gången denna veckan.. Snälle Felix överlät sin säng till mig för ett par dagar, 'tis nice!

Läser om 'Rödeby'-historien och mår så dåligt för parterna inblandade, känner mig såå ambivalent till pappans handlande. Det är aldrig okej att skjuta folk, absolut inte så jag menar, men fortfarande, ilskan, frustrationen över att se ens barn bli misshandlat
under en så pass lång tid. Klurigt, och fullständigt omöjligt att sätta sig in i, det är tragiskt det hela.. Nåväl.

Snart bär det av till tvinspelningen, pew pew, ska bli trevlish, tätt följt av god mat och dryck inne i Stockholm. Kameran följer med
lär väl uppdatera här framåt nattkvisten =)

/avskriven

Nu har jag kommit till Stockholm, eller ja, Strängnäs men eftersom majoriteten av er som läser är skåningar är allt med en 1-2timmars omnejd Stockholms.. Har varit en bra dag, softat lite på Favorit's kontor och därefter träffat Richard på stationshuset och tjabbat lite.. Hade mycket väl kunnat tänka mig att bo här uppe en period, gott om trevligt folk och alltid något att hitta på.. Man ska väl aldrig utesluta något antar jag :)

Väl inne på stationshuset snokade jag runt lite och hittade den här, var tvungen att fota.. Har aldrig sett den här sidan på cigarillpaket.. Undra om man verkligen fått det bekräftat att det påverkar spermaproduktionen och fruktsamheten.. Antar det, annars hade man väl kanske inte skrivit om det.

Nåväl, imorgon blir det södertälje och studion på morgonen sen iväg på inspelning av "Så ska det låta". Vid tresnåret bär det av till oxenstiernsgatan och tvhuset. Ska bli kul och intressant och se hur pass producerat programmet är.. Hur mycket Putte och den blonda Robert Wells har koll innan programmet.. Nåväl, kommer väl med lite spoilers imorgonkväll.. Full som en kastrull! Tjo

/avskriven

Sitter här idag på en tågstation och bloggar, påväg till Stockholm, wei. Jag fullkomligt älskar tågstationer, det är stimulerande för mina produktiva ådror både textmässigt och tankemässigt. Vet inte vad det är med tågstationer, men där finns en viss lugn och behaglig stress över det hela. Folk springer fram och tillbaka med väskor och letar efter just sitt tåg. Kan sitta och bara titta på folk, undrandes var de ska någonstans, vad deras ärende är. Tittar ner på ett inkommande tåg och ser två människor springandes mot varandra, okej, en liten överdrift kanske.. Men ni kan tänka er en sådan där filmsekvens där ett kärlekspar möts vid tåget efter ett långt uppehåll från varandra, hur vackert vore inte det? Hollywood-style! Love is in the air, tänker jag, kollar vidare på folk, där sitter en gammal farbror. Vid närmre eftertanke har han suttit här sålänge jag suttit här, heh, han kanske är som jag? Perverterat förtjust i hur människor för sig på en tågperrong.

'Tåg till Linköping, Stockholm kommer strax in på spår fyra.'
Thats my call, brb.. *hör en kör sjunga 'vaaar ee båååten?'*

Nåväl, jag skulle ha suttit på plats 40 i excel-arkens och 3g-modemens mecka! Första klass... mannen som sitter på plats 41 har en miljon papper med sig och ser ut att vara väldigt viktig. Tror han är någon form av professor och rättar tentor just nu, eller något.. Ser Hard-core ut, jag låter honom vara och sätter mig på plats 42 istället. Förstaklass är speciellt, vanligtvis bokar jag 1kl av två anledningar, internet och kaffe.. Hinner avverka rätt mycket kaffe på fyra timmar i ett tåg.

Sådär nu har jag 'suttit in mig' på min plats och känner hur jag faktiskt kan slappna av för första gången på nästan en veckas tid.. Idag är en bra dag! Positiv dag utan dess like, efter en morgon av insikter och upptäckter har jag förstått att saker som hänt absolut var det bästa som kunde hända. Ska inte kommentera det allt för mycket men när det inte finns rak och ärlig kommunikation finns där inte heller mycket att bygga på..

Stockholm ska bli skönt, imorse när jag vaknade tänkte jag 'nej jag orkar inte'.. nu är det totalt tvärt om, ska bli underbara dagar där uppe..

/avskriven

Vad ska man säga, aldrig är tystnaden så tyst som när den försvinner.

Tunga regnmoln drar sig in över den lilla orten, spänningen är påtaglig. Hjärtat
bultar som om det aldrig gjort det förut *dudunk, dudunk, dudunk*.
Hjärtklappning, ångestliknande sådan,
vad kommer hända? vad kommer ske? Framtiden må alltid vara oviss,
så osäkert och nervöst påträngande. Jag talar ur hjärtat, inte ur tungor, inte ur
andras ord och handlingar, jag önskar det vore så, allt vore mycket enklare då.
Täcket över huvudet är ett koncept som är slående, föga förvånande kanske, det
är 'den tiden på året'. Förstår inte, man beskyller hösten för allt när hösten väl
infaller. Skönt att skylla över hjärtklappningen på något iaf. eller är det sedvanliga men
ändock värmande kaffet svaret på allt. Sitter i en liten vrå just nu och skriver,
värdefullt och lockande att höra tumultet utanför. Hör vänner, hör en familjär aktivitet.

Jag glömmer aldrig glasskiosken, den blir sig aldrig lik, den var en del av min fasta punkt
under ett par riktigt viktiga år. Åren som på något sätt formade mig, präglade mig och min
personliga omvärlds-/framtidsanalys. Mycket blev sviket, sårat och smärtar fortfarande.
Men glasskiosken och allt det innebar skänkte mig trygghet i en miljö som dag efter dag plågade
och hjälpte mig, en nästan dogmatisk situation.
När man äntligen lagt saker bakom sig, uppdagas det igen, tidningar, tv, överallt.
Kräket borde, som hitler hade sagt, 'evakuerats' för länge sen, och alla undersåtar med honom,
fega kräk som inget annat än dansade efter kräkets visselpipa.
Jag är arg, mycket arg, nästan patetiskt arg.

.men annars är det bra, och det lär jag svara när du frågar.


/avskriven

If i could hold on,
through the tears and the laughter,
would it be beautiful?
a beautiful disaster?

Ja nu var det längesen jag bloggade, väldigt längesen.. Det har väl varit av lite olika anledningar och främsta är väl att jag inte riktigt varit motiverad.. Det händer inte så mycket just nu, beger mig till Stockholm på lite roligheter den 24e och stannar där uppe till den 28e.. Soft, gosa med Robin, få lite underhållning och självklart god mat som sig bör!
Nä jag har verkligen ingen speciellt att säga denna gången heller.. Över och ut.

/e



Slänger in en bild på lyans tvrum för er som vill få en liten uppfattning om hur jag har det just nu :)

Precis så är det, ibland spelar livet ut spratt på ens vardag med tillbehör. Folk hamnar mellan saker som en hamburgare mellan två bröd, eller hm, korven mellan öh, korvbrödsvingarna. Nåväl... Drastiska förändringar they say? Lovat mig själv att sluta gnälla om småsaker till mina vänner iaf, dags att ge mig själv ett par örfilar och .. äh, jag vet inte, vet knappt vad jag yrar om ikväll.

Vänder på kudden igen, den är inte puffigare på denna sidan heller måste köpa nya kuddar, detta håller inte. Jag är rädd för att ha fönstret öppet, inte för att någon ska komma och sno mig eller sådär mitt i natten, utan för att jag är skiträdd för att vakna upp mitt i natten av de förbannade myggorna som låter likt jumbojets i mina öron. Där har vi sann rädsla! Jevvrar i min låda!
Plötsligt i Vinslöv 2 är under inspelning, har lovat att jag ska försöka ta mig in i den filmen på ett eller annat sätt, vet inte hur, vet inte när och har inte en susning varför, men har man lovat så har man.. right?
Beh. imorgon.. wish me gl! Ledsen för att så snurrigt, virrigt och fullkomligt ointressant inlägg som varken visar på bu eller bä..

/e

I lördags var det den härliga folkfesten i lund som gick under namnet Lundakalaset, en dag och kväll fylld av härlig musik och underhållning. Vädergudarna befann sig på vår sida och det blev en riktigt lyckad dag. Tackar folket för trevligt sällskap och Lotten & Sweetnuss för .. ja.. eh 'efterfesten' ;) Däremot vägrar jag tacka Anna för att hon bangade partaj i 371, inget krut i artister idag.
Idag är för övrigt en rätt produktiv dag, fått relativt mycket gjort och tänkte strax återgå till att vara produktiv. Hämta andan och vila ögonen från böckerna ett par minuter bara sen är jag fit for fight igen.
Ha en bra dag folk!

/e